Sofie hade haft långt, blont hår i vad som kändes som en evighet. Enda sen Katrin sagt att hon tyckte det var fint. Sofie hade genast slutat klippa sig och bestämde sig för att aldrig färga håret. Då var hon tio år, nu var hon tjugofem.
Under dessa år hade hon följt Katrin likt en skugga, sett hennes misstag, sett hennes framsteg, men med Katrin följde även en hel hög med killar. Killar som hon avundades men avskydde. Ingen av dem hade någonsin förstått Katrin som Sofie gjorde, ingen hade kunnat ge henne vad hon behövde. Ingen av dem hade varit henne värdig.
När Katrin kom in i Sofies liv hade allt förändrats. Katrin hade kommit ny till klassen, alla hade velat vara med henne, men hon valde Sofie. Bland alla de coola personerna i klassen valde Katrin Sofie, den lilla osynliga tjejen som ingen brydde sig om. Katrin såg henne, inte bara tittade utan såg, såg den riktiga Sofie som fanns där bakom fasaden, och Sofie svor att aldrig någonsin lämna henne, hon som hade sett henne.
Det löftet hade hon hållit. Vänner hade kommit vänner hade gått, men Sofie stod kvar. Pojkvänner hade kommit pojkvänner hade gått, men Sofie stod kvar, orubblig vid Katrins sida. Hon såg till att hon alltid hade en axel att luta sig mot, att hon alltid hade någon att prata med, såg till att det alltid fanns någon där för henne.
Hon släppte ut det långa håret från uppsättningen. Hon och Katrin skulle ha gått på bio ikväll, men Katrin dök aldrig upp och en halvtimme efter att de skulle ha träffats ringde hon till Sofie och förklarade att hon inte kunde komma, för Peter hade ringt och velat att hon skulle komma över.
”Han sa att det var viktigt, jag var säker på att du skulle förstå” Sofie hade sagt att det gjorde hon, att det var lugnt. Det var inte lugnt.
Peter var en kille som Katrin hade dejtat i nästan ett år nu. Sofie räknade efter, 358 dagar och ca 5 timmar… det var längre än vanligt, och han var ändå inte bättre än de andra. Det var ju självklart att han inte var bättre än de andra, han var ju man.
Sofie hade besviket återvänt hem, hon som hade gjort sig så fin, satt upp håret och allt. Det långa, blonda håret som Katrin tyckte var fint.
Hon stirrade in i spegeln och möttes av ett alldagligt ansikte, varken vackert eller fult, som inramades av en lång gardin av ljust hår. Hon tog borsten som låg på bordet och började borsta det med långa kraftiga tag. Hon borstade och hon borstade och till slut mindes hon inte varför hon ens gjorde det längre. Hon gick ut i vardagsrummet och fram till det stora fönstret som vätte mot en stor vacker park. Solen höll just på att gå ner och de sista strålarna glimmade bakom en stor eks lövverk. Hon satte sig i fönstret, lutade pannan mot fönsterrutan och slöt ögonen.
Riiiing, riiiiing. Hon ryckte till, vad var det? Riiiiing. Jasså telefonen.
Det var nu alldeles mörkt ute och Sofie var förundrad över att hon hade somnat, visserligen somnade hon ganska ofta där i fönstret, men ikväll trodde hon aldrig att hon skulle kunna somna. Hon reste sig mödosamt upp, kroppen tycktes inte fungera som hon ville. Hon gick stapplandes in i köket och fram till telefonen som hängde där på väggen och bara väntade på att hon skulle lyfta luren. Hon lyfte luren.
”Hallå? Hrm, jag menar, det är Sofie” svarade hon med en hes röst som inte lät som hennes.
”SOFIE! DU KOMMER ALDRIG ATT TRO MIG!” kom Katrins stämma genom luren, Sofie blev överrumplad av hennes skrik och hon var tvungen att hastigt dra undan luren från örat.
”GISSA! Gissa vad som just hänt!” sa Katrin upphetsat men lyckades sänka rösten något.
”Jag vet inte… vad är det?” sa Sofie förtjust, om Katrin var så lycklig måste det vara något bra. Hon hörde hur Katrin tog ett djupt andetag i andra änden och hon kunde riktigt känna hur mycket hon ville berätta vad det var.
”Anledningen till att Peter ville att jag skulle komma ikväll var…” började Katrin med illa dold upphetsning, ”för att be mig gifta mig med honom!” avslutade hon triumferade och det var tydligt att hon förväntade sig att Sofie skulle tjuta i extas. Sofie tjöt inte i extas, hon tappade luren i golvet. Plötsligt kunde hon inte röra sig, det blev svårt att andas och allting började snurra. Det svartnade för ögonen. Hon kunde höra Katrins röst, men den verkade avlägsen, som om det kom från långt bort i fjärran.
”Hallå, Sofie? Vad hände? Sofie? Sofie!?”
När hon öppnade ögonen låg hon på golvet, telefonluren låg bredvid henne. Först undrade hon så smått varför hon låg där, sedan slog minnet a telefonsamtalet till henne och gjorde så hon åter tappade fattningen. Hon började andas snabbt och ryckigt, hon kände sig helt hjälplös. Det var över nu. Katrin skulle inte behöva henne länge, hon skulle bli ensam igen…
Men så brann det till i magen och hon fylldes av en ny känsla, en stark känsla av beslutsamhet. Den sken i hennes ögon då hon lyfte sitt huvud och såg ut i mörkret i lägenheten. Hon använde all sin styrka för att ställa sig upp och gå fram till kökslådorna. Hon drog ut den tredje översta och tog fram en stor kökssax med svart handtag. Hon log lite snett när hon fick se färgen och lyfte beslutsamt saxen.
En hårslinga föll till golvet, och så en till och en till. Hon såg ner på de långa, blonda slingorna med avsmak och med en fnysning klippte hon av en till.
När det inte fanns ett enda hårstrå kvar på hennes huvud som var längre än tre decimeter släppte hon saxen rakt ner på golvet och gick ut i badrummet för att studera sitt verk, nej, hennes verk.
Det var ojämnt och fult, men det spelade ingen roll. Ilskan pulserade i Sofies ådror och hon knöt sina händer hårt. Naglarna borrade sig in i hennes handflator. Hon kände plötsligt en väldig lust att slita ut dem.
”JAG BEHÖVER INTE DIG LÄNGRE! HÖR DU DET!? JAG BEHÖVER INTE DIG! DET ÄR SLUT NU! DU KAN BARA DRA ÅT HELVETE!” skrek hon med all sin kraft mot sin spegelbild, men det är inte sig själv hon såg, utan Katrin.
”Dra åt helvete!” väste hon med rösten drypandes av ilska. ”Jag gav dig mitt liv, och vad fick jag tillbaka? BARA SKIT!” skrek hon och sparkade till toaletten hårt. Smärtan gjorde henne bara ännu argare.
Hon rusade ut i hallen och drog på sig sina skor. Hon tänkte inte på att ta någon jacka utan rusade bara ut. Det ösregnade ute men hon tycktes inte märka det. Hon kastade sig upp på sin cykel och cyklade iväg mot centrum så fort hon kunde. Hon var genomblöt efter bara en halv minut.
I centrum köpte hon hårfärg. Svart.
lördag 29 december 2007
måndag 3 december 2007
Ett brev (One shot)
För evigt, vad betyder egentligen det? Ingenting kan ju vara för evigt, utom möjligen evigheten själv. Allting tar slut någon gång; livet tar slut, och kärleken och vänskapen med det, ljuset tar slut när solen förgörs och snöret tar slut. Så när du sa att det kommer vara för evigt ljög du. Lögn… Lögnare… Hur jag än försöker kan jag inte få de orden att passa in på dig. Jag vill så gärna att det ska stämma, men det gör det inte. Jag vill kunna hata dig, men jag kan inte. Något jag där i mot kan är att hata mig själv. För på något vis måste ju det här vara mitt fel. Du skulle aldrig ljuga för mig, alltså måste jag ha förstört någonting och det var det som var orsaken. Mitt fel… det är något som passar in på mig, för det är sant.
Om jag kunde vrida tillbaka tiden och göra det ogjort, skulle jag vara den lyckligaste personen i världen, men samtidigt vet jag inte vad det är jag gjorde. Men om jag bara är uppmärksammare den gången och verkligen tänker på vad jag säger och gör, då kanske.
Då kanske allting ordnar sig och du slipper vara en lögnare. Vilket du inte är, egentligen.
Cancer, det var vad de sa. Det var ingens fel, det fanns inget de kunde göra mer än bromsa det. Bromsa det, vilket skämt. Det enda de gjorde var att göra det värre. Du tappade allt hår och blev trött och ännu sjukare. Kanske var det inte mitt fel? Kanske var det sjukhusets fel, doktorernas fel?
Nej, doktor Lindqvist skulle aldrig ljuga. Han sa att de gjort allt de kunnat, då måste det vara så. Åh, vad jag önskar att det vore sant, att det var han som var en lögnare, att jag kunde hata honom, men det kan jag inte. Mitt fel… det är så det måste vara. Hata mig själv, det är något jag borde göra, och gör, för det var mitt fel…
Jag minns en gång när du tog med mig till parken. Jag ville gunga, jag älskade att gunga, för det var så det kändes att flyga trodde jag. Jag gungade högt och snabbt. Jag vet inte riktigt vad som hände, men plötsligt låg jag på marken och det gjorde ont. Mina händer sved och mina knän skakade, så jag antar att jag föll av. Du kom genast fram till mig och kramade mig, viskade tröstande ord i mitt öra, vaggade mig sakta och sjöng för mig. Jag grät i din famn och smutsade ner din skjorta. Först grät jag för att det gjorde ont, sen visste jag inte varför jag grät, och sen grät jag för att du var så snäll mot mig och för att du alltid var där när jag behövde dig. Jag grät för att jag var lycklig, det var första gången jag gjorde det, men det blev absolut inte sista.
Det är så orättvist. Varför dog du, när det var mitt fel? Det är jag som borde dö, för det är jag som är ond. För visst måste vara ondska som drev mig till att orsaka din död?
Ondska, du sa alltid att jag skulle akta mig för ondska och att jag alltid skulle göra gott, ganska ironiskt, eller hur? Det var på grund av just den ondskan du dog. På grund av mig, som inte kunde lyssna och göra som du sa.
Jag minns en gång när jag sa att jag tyckte att jag var ful. Du blev arg, det var första gången jag såg dig bli så arg. Du kallade mig för dumma saker och sa att jag var otacksam, att jag var den vackraste varelse han någonsin sett. Jag började gråta, jag ville inte att du skulle vara arg på mig, jag ville att jag skulle vara någonting som du kunde vara stolt över och jag kunde för allt i världen inte förstå hur jag kunnat säga något sådant. Då tog du mig i dina armar och tröstade mig, precis som du hade gjort vid gungorna, och du bad mig att aldrig säga eller ens tänka den tanken igen. Jag begravde mitt ansikte i din nacke och viskade att jag lovade.
Den natten grät jag mig själv tills sömns. Förfärad över att jag hade gjort dig arg. Jag lovade mig själv att det aldrig fick hända igen. Det var ett löfte jag inte kunde hålla.
Man ska alltid hålla sina löften, har du sagt, och man ska aldrig lova någonting man inte kan hålla. Om du hade vetat hade du varit besviken på mig, och det gör så ont. När jag tänker på det känns det som om en stor kall hand griper tag om mitt hjärta och kramar åt, sen får jag ont i magen och det känns som om jag ska kräkas. Smärtan breder ut sig som en stor svart mantel över mig som liksom täcker mig, och hur mycket jag än försöker går den inte att få bort. Jag sparkar och stretar emot men manteln täcker mig ändå. Det är som om jag försöker kippa efter luft, men den kväver mig.
Kväver mig.
Kväver mig.
Kommer jag någonsin få se ljuset igen? Snälla Far, svara mig! Alla säger att du är en ängel nu och att du vakar över mig. Jag tror dem inte. Varför skulle du vaka över orsaken till din död? Varför skulle du vaka över någon som svikit dig hundra gånger om? Och även om du gjorde det förtjänar jag det inte, vad jag förtjänar är smärtan. Jag får precis vad jag förtjänar, men ändå vill jag fly från det. Förlåt mig Far, men det verkar som jag inte lyckats lära mig någonting från dig. Om du kunde se mig nu, se att jag vill fly, skulle du vara så besviken på mig.
Besviken, det är det värsta ordet jag vet, för det gör så ont. Men mest gör det ont att veta att du är besviken på mig.
Jag undrar om du skulle bli arg om jag verkligen flydde från det? Du skulle nog hata mig. Du sa alltid att det var det dummaste man kunde göra. Du sa att man var satt på jorden av en anledning och att man inte skulle försöka ändra på det. Jag frågade dig en gång vilken min anledning var, du svarade att det var att göra dig lycklig. Men nu då? Nu när du inte finns länge, har jag då ingen mening längre? Dessutom gjorde jag dig inte lycklig, jag dödade dig, hur kan det kallas lycka? Men du skulle aldrig ljuga… kanske du menade att jag gjorde dig lycklig medan du levde, men du berättade aldrig att det också var mitt öde att döda dig för att du visste att jag skulle förgås av sorg? Så måste det ha varit, för du tänkte alltid på vad som var bäst för mig och satte alltid mig främst, fast jag inte förtjänade det. Därför sa du ingenting, för att inte göra mig olycklig.
Åh älskade Far, jag saknar dig så! Smärtan blir nästan för mycket, nu när du inte är här och kan ta bort den, så som du brukade, bara genom att le eller smeka mig.
Jag hoppas du är lycklig Far, var du än är nu, och att du kan förlåta mig i alla fall lite. För jag älskar dig, och det kommer aldrig att förändras.
Med all min kärlek
från Din dotter
Om jag kunde vrida tillbaka tiden och göra det ogjort, skulle jag vara den lyckligaste personen i världen, men samtidigt vet jag inte vad det är jag gjorde. Men om jag bara är uppmärksammare den gången och verkligen tänker på vad jag säger och gör, då kanske.
Då kanske allting ordnar sig och du slipper vara en lögnare. Vilket du inte är, egentligen.
Cancer, det var vad de sa. Det var ingens fel, det fanns inget de kunde göra mer än bromsa det. Bromsa det, vilket skämt. Det enda de gjorde var att göra det värre. Du tappade allt hår och blev trött och ännu sjukare. Kanske var det inte mitt fel? Kanske var det sjukhusets fel, doktorernas fel?
Nej, doktor Lindqvist skulle aldrig ljuga. Han sa att de gjort allt de kunnat, då måste det vara så. Åh, vad jag önskar att det vore sant, att det var han som var en lögnare, att jag kunde hata honom, men det kan jag inte. Mitt fel… det är så det måste vara. Hata mig själv, det är något jag borde göra, och gör, för det var mitt fel…
Jag minns en gång när du tog med mig till parken. Jag ville gunga, jag älskade att gunga, för det var så det kändes att flyga trodde jag. Jag gungade högt och snabbt. Jag vet inte riktigt vad som hände, men plötsligt låg jag på marken och det gjorde ont. Mina händer sved och mina knän skakade, så jag antar att jag föll av. Du kom genast fram till mig och kramade mig, viskade tröstande ord i mitt öra, vaggade mig sakta och sjöng för mig. Jag grät i din famn och smutsade ner din skjorta. Först grät jag för att det gjorde ont, sen visste jag inte varför jag grät, och sen grät jag för att du var så snäll mot mig och för att du alltid var där när jag behövde dig. Jag grät för att jag var lycklig, det var första gången jag gjorde det, men det blev absolut inte sista.
Det är så orättvist. Varför dog du, när det var mitt fel? Det är jag som borde dö, för det är jag som är ond. För visst måste vara ondska som drev mig till att orsaka din död?
Ondska, du sa alltid att jag skulle akta mig för ondska och att jag alltid skulle göra gott, ganska ironiskt, eller hur? Det var på grund av just den ondskan du dog. På grund av mig, som inte kunde lyssna och göra som du sa.
Jag minns en gång när jag sa att jag tyckte att jag var ful. Du blev arg, det var första gången jag såg dig bli så arg. Du kallade mig för dumma saker och sa att jag var otacksam, att jag var den vackraste varelse han någonsin sett. Jag började gråta, jag ville inte att du skulle vara arg på mig, jag ville att jag skulle vara någonting som du kunde vara stolt över och jag kunde för allt i världen inte förstå hur jag kunnat säga något sådant. Då tog du mig i dina armar och tröstade mig, precis som du hade gjort vid gungorna, och du bad mig att aldrig säga eller ens tänka den tanken igen. Jag begravde mitt ansikte i din nacke och viskade att jag lovade.
Den natten grät jag mig själv tills sömns. Förfärad över att jag hade gjort dig arg. Jag lovade mig själv att det aldrig fick hända igen. Det var ett löfte jag inte kunde hålla.
Man ska alltid hålla sina löften, har du sagt, och man ska aldrig lova någonting man inte kan hålla. Om du hade vetat hade du varit besviken på mig, och det gör så ont. När jag tänker på det känns det som om en stor kall hand griper tag om mitt hjärta och kramar åt, sen får jag ont i magen och det känns som om jag ska kräkas. Smärtan breder ut sig som en stor svart mantel över mig som liksom täcker mig, och hur mycket jag än försöker går den inte att få bort. Jag sparkar och stretar emot men manteln täcker mig ändå. Det är som om jag försöker kippa efter luft, men den kväver mig.
Kväver mig.
Kväver mig.
Kommer jag någonsin få se ljuset igen? Snälla Far, svara mig! Alla säger att du är en ängel nu och att du vakar över mig. Jag tror dem inte. Varför skulle du vaka över orsaken till din död? Varför skulle du vaka över någon som svikit dig hundra gånger om? Och även om du gjorde det förtjänar jag det inte, vad jag förtjänar är smärtan. Jag får precis vad jag förtjänar, men ändå vill jag fly från det. Förlåt mig Far, men det verkar som jag inte lyckats lära mig någonting från dig. Om du kunde se mig nu, se att jag vill fly, skulle du vara så besviken på mig.
Besviken, det är det värsta ordet jag vet, för det gör så ont. Men mest gör det ont att veta att du är besviken på mig.
Jag undrar om du skulle bli arg om jag verkligen flydde från det? Du skulle nog hata mig. Du sa alltid att det var det dummaste man kunde göra. Du sa att man var satt på jorden av en anledning och att man inte skulle försöka ändra på det. Jag frågade dig en gång vilken min anledning var, du svarade att det var att göra dig lycklig. Men nu då? Nu när du inte finns länge, har jag då ingen mening längre? Dessutom gjorde jag dig inte lycklig, jag dödade dig, hur kan det kallas lycka? Men du skulle aldrig ljuga… kanske du menade att jag gjorde dig lycklig medan du levde, men du berättade aldrig att det också var mitt öde att döda dig för att du visste att jag skulle förgås av sorg? Så måste det ha varit, för du tänkte alltid på vad som var bäst för mig och satte alltid mig främst, fast jag inte förtjänade det. Därför sa du ingenting, för att inte göra mig olycklig.
Åh älskade Far, jag saknar dig så! Smärtan blir nästan för mycket, nu när du inte är här och kan ta bort den, så som du brukade, bara genom att le eller smeka mig.
Jag hoppas du är lycklig Far, var du än är nu, och att du kan förlåta mig i alla fall lite. För jag älskar dig, och det kommer aldrig att förändras.
Med all min kärlek
från Din dotter
måndag 26 november 2007
Aldrig ensam - Kapitel 4
Det kursiva är från dikten "Osårbar" av Karin Boye. Var god stäm mig inte.
*
Stirrar ut över havet, blått, glittrande. Betraktar vågorna som lugnt rullar fram.
Blött på kinderna, ögonen svider, det rinner ur näsan.
Vill stänga ögonen, vill slippa se allt glittrande. Hur kan det finns något vackert efter det här?
Allting gör ont. Ont att stå, sitta, ligga. Ont att titta, ont att blunda. Ont att tala, ont att tiga.
Ont… att existera.
Hela jag värker. Vill slita ut mig själv, vill inte vara här.
Vill inte vara alls.
Hår blåser, kläder blåser. Brer ut armarna, andas djupt. Gungar.
Fryser om fötterna, bryr mig inte. Tog inga skor, har fått en sticka i foten från bryggan.
Bryr mig inte, ingenting spelar någon roll.
Sluter ögonen.
Känner.
Känner smärtan, känner sorgen, känner Mig.
Ser ner i vattnet, funderar stilla.
…Har aldrig lärt mig simma…
Det finns inte lycka och olycka
Det finns bara liv och död
Hör ett skri ovan mig, ser upp.
Fiskmåsen!
Ler lättat, tar tillbaka all mina förbannelser.
Andas djupt, lyssnar till måsens skri, vattnets skvalp mot bryggan, mina andetag.
Viskar,
”Det finns bara liv och död…”
Låter mig falla.
söndag 25 november 2007
Aldrig ensam - Kapitel 3
Hostar; satte i halsen när jag läste rubrikerna i tidningen. Han gjorde det. Igen. Läser skräckslaget artikeln.
Troligtvis satanist… mycket brutalt mördad… söndertrasat underliv… alla fingrar brutna… ett öga sönderrivet… förblödde till döds…
Lägger äcklat ifrån mig tidningen, spyfärdig. Hur kunde han?
Eller var det jag? Är det här mitt fel? Är det jag som gömmer mig bakom Honom?
Går ut i badrummet, stirrar på spegeln. Ett blekt ansikte med stora mörka ringar under ögonen stirrar tillbaka. Är det jag?
Eller är det Han? Vi?
Sätter mig i duschen, vrider på kallt. Vill spola bort allt. Honom, mig, oss…
Vattnet blir rött. Förvånad. Ser ner på händerna (mina?), röda. Slickar; järn. Blod.
Hår slickar sig mot ansiktet (mitt?), orkar inte ta bort det. Kan plötsligt inte röra mig alls. Sitter, stirrar…
Darrar
Skakar
Känner ingenting
Tomt…
En vecka… ännu inga poliser… ingen har betett sig underligt… inte än, inte än…
Två veckor… inte än…
Kanske klarar mig…?
Tre veckor… börjar tystna i media nu… klarar mig? Han gjorde tydligen ett noggrant jobb…
Jag väntar en vecka till…
Ha! Som om de skulle kunna få tag i mig. Hon överskattar verkligen snuten. Det är en konst, det jag gör. Allting måste vara perfekt, någon som Hon skulle aldrig kunna förstå.
Jag har börjat känna begäret igen. Frågan är vart jag ska åka denna gång…
UPPSALA
En studentstad. Massor med ungt vackert blod…
”Jag tror jag måste gå, det börjar bli sent…” Hon vänder sig om.
”Du ska ingenstans, doll.” Jag tar blixtsnabbt tag i hennes arm.
”Du kan väl stanna lite längre?” säger jag sockersött och drar henne mot mig. Hon gör inget direkt motstånd, hon verkar för förvånad för att reagera. Jag tar tag i hennes andra arm och drar henne våldsamt mot mig, hon skriker till. Jag griper tag runt midjan på henne och snurrar snabbt runt henne så att hennes rygg nu är pressad mot mig. Hon kämpar emot men är inte tillräckligt stark. Hon skriker högt och jag slår snabbt handen över munnen på henne.
”Om jag vore du skulle jag vara väldigt tyst, doll.” väser jag i hennes öra, hon stelnar till. Hennes korta spretiga hår gnider mot min kind, det är störande. Med en snabb rörelse rycker jag loss en stor tuss. Hon skriker högt.
”Jag sa åt dig att vara tyst!” ryter jag. Har subban svårt att fatta? Jag knuffar till henne hårt och hon faller. Hon kvider tyst medan hon försöker ställa sig upp igen. Så fort hon har ställt sig upp drämmer jag till henne i huvudet med all min kraft. Hon faller till marken igen och en mörk pöl bildas runt hennes huvud. Håret klibbas ihop och klistras mot den hårde asfalten. Jag sparkar nonchalant till henne. Ingen reaktion. Redan medvetslös, tänker jag besviket. Jag fnyser föraktfullt. Hon är svag, hon förtjänar inte att leva. Mina ögon vidgas och jag känner adrenalinet pumpa i mina ådror. Jag kastar mig över henne just som henne matta, gröna ögon öppnas igen. Jag känner en enorm lust att bara slita ut dem.
Jag har alltid hatat gröna ögon.
Troligtvis satanist… mycket brutalt mördad… söndertrasat underliv… alla fingrar brutna… ett öga sönderrivet… förblödde till döds…
Lägger äcklat ifrån mig tidningen, spyfärdig. Hur kunde han?
Eller var det jag? Är det här mitt fel? Är det jag som gömmer mig bakom Honom?
Går ut i badrummet, stirrar på spegeln. Ett blekt ansikte med stora mörka ringar under ögonen stirrar tillbaka. Är det jag?
Eller är det Han? Vi?
Sätter mig i duschen, vrider på kallt. Vill spola bort allt. Honom, mig, oss…
Vattnet blir rött. Förvånad. Ser ner på händerna (mina?), röda. Slickar; järn. Blod.
Hår slickar sig mot ansiktet (mitt?), orkar inte ta bort det. Kan plötsligt inte röra mig alls. Sitter, stirrar…
Darrar
Skakar
Känner ingenting
Tomt…
En vecka… ännu inga poliser… ingen har betett sig underligt… inte än, inte än…
Två veckor… inte än…
Kanske klarar mig…?
Tre veckor… börjar tystna i media nu… klarar mig? Han gjorde tydligen ett noggrant jobb…
Jag väntar en vecka till…
Ha! Som om de skulle kunna få tag i mig. Hon överskattar verkligen snuten. Det är en konst, det jag gör. Allting måste vara perfekt, någon som Hon skulle aldrig kunna förstå.
Jag har börjat känna begäret igen. Frågan är vart jag ska åka denna gång…
UPPSALA
En studentstad. Massor med ungt vackert blod…
”Jag tror jag måste gå, det börjar bli sent…” Hon vänder sig om.
”Du ska ingenstans, doll.” Jag tar blixtsnabbt tag i hennes arm.
”Du kan väl stanna lite längre?” säger jag sockersött och drar henne mot mig. Hon gör inget direkt motstånd, hon verkar för förvånad för att reagera. Jag tar tag i hennes andra arm och drar henne våldsamt mot mig, hon skriker till. Jag griper tag runt midjan på henne och snurrar snabbt runt henne så att hennes rygg nu är pressad mot mig. Hon kämpar emot men är inte tillräckligt stark. Hon skriker högt och jag slår snabbt handen över munnen på henne.
”Om jag vore du skulle jag vara väldigt tyst, doll.” väser jag i hennes öra, hon stelnar till. Hennes korta spretiga hår gnider mot min kind, det är störande. Med en snabb rörelse rycker jag loss en stor tuss. Hon skriker högt.
”Jag sa åt dig att vara tyst!” ryter jag. Har subban svårt att fatta? Jag knuffar till henne hårt och hon faller. Hon kvider tyst medan hon försöker ställa sig upp igen. Så fort hon har ställt sig upp drämmer jag till henne i huvudet med all min kraft. Hon faller till marken igen och en mörk pöl bildas runt hennes huvud. Håret klibbas ihop och klistras mot den hårde asfalten. Jag sparkar nonchalant till henne. Ingen reaktion. Redan medvetslös, tänker jag besviket. Jag fnyser föraktfullt. Hon är svag, hon förtjänar inte att leva. Mina ögon vidgas och jag känner adrenalinet pumpa i mina ådror. Jag kastar mig över henne just som henne matta, gröna ögon öppnas igen. Jag känner en enorm lust att bara slita ut dem.
Jag har alltid hatat gröna ögon.
Aldrig ensam - Kapitel 2
Jag hinner äntligen upp henne.
”Hej!” säger jag sockersött. Om det är något jag lärt mig så r det att kvinnor gärna stannar och pratar med andra kvinnor som är mindre än de.
”Hej hej.” säger hon snabbt, men fortsätter att gå.
”Ursäkta? Uräkta! Jag har kommit lite vilse, åt vilket håll ligger Stadshotellet?” Hon stannar och vänder sig mot mig och ler vänligt. Bingo! Mental anteckning: kvinnor stannar gärna och pratar med andra, mindre och vilsna kvinnor.
”Om du svänger höger här framme kommer du till Storgatan – ”
”Vet du jag känner inte för att gå tillbaka redan. Vill du gå och ta en öl eller nåt?” Avbryter jag henne men kommer snabbt på; Nej visst sjuttsingen! Det är ju mitt på dagen!
”Eeh, eller jag menar, en kopp kaffe!” Dålig räddning. Om jag vore henne skulle jag inte lita på mig. Hon höjer stillsamt på ena ögonbrynet, men ler. Hon är tydligen inte som jag…
Jag följer förnöjt efter henne mot 7 – eleven.
” – men så blir det ju aldrig.” avslutar Lisbeth, som jag nu fått veta att hon heter. Jag skrattar högt och glatt åt hennes dumma skämt; jag måste få henne att lita på mig. Hon ler brett men börjar nästan genast skratta hon med. Vi skrattar och skrattar och till slut vet jag inte längre vad vi skrattar åt, eller om jag skrattar på riktigt. Jag ser på i hennes leende ansikte, studerar det, och slutar plötsligt skratta. Hon ser frågande på mig, som för att söka ett svar på varför jag slutade skratta så tvärt. Jag betraktar hennes ögon som jag första trodde var blågrå och ser nu att de har stänk av guld i sig också. Jag betraktar hennes hår; långt, lite småvågigt, brunt som, liksom ögonen, har stänk av guld i sig. Lisbeth med stänk av guld. Jag ler vid tanken och fortsätter att ta in hennes utseende; Hon har långa ögonfransar med alldeles för mycket mascara på som sveper över kinderna när hon blinkar, ögonen sitter något tätare ihop än normalt. Något man inte lägger märke till om man inte studerar henne väldigt noga. Man ser det inte heller om hon rynkade pannan, något hon gör ganska ofta då uttrycket finner sig över hennes ansikte när hon försöker minnas något eller är förbryllad. Detta fick henne att se dumt gullig ut. Vidare har hon en liten fräknig näsa som är aningen böjd, som om skaparen först gjort en alldeles perfekt näsa men sedan ångrat sig i sista stund och hastigt petat den lite åt vänster.
Ansiktet är runt och överlag är det inte överdrivet vackert, men det har ändå något som gör det speciellt.
Hon betraktar mig ingående, det ser ut som hon gör samma analys som jag. Jag låtsas att jag inte märker och lyfter lite frånvarande min kaffekopp till läpparna. Hon avskyr kaffe. Jag ler förnöjt, vad som helst för att störa Henne, Hon måste lära sig sin plats.
”Vad ler du för?” säger Lisbeth retsamt, men verkar uppriktigt förundrad. Jag börjar nästan skratta när jag tänker på hur dumt det måste se ut.
”Näe… jag kom bara att tänka på ett minne…” svarar jag undvikande.
”Jasså, vadå för något?” tusan då, måste hon lägga sig i sånt som inte angår henne?
”Man måste varit där för att förstå det.” säger jag kallare än jag menat.
”Okej, okej, du behöver ju inte bli sur.” Honhåller upp händerna framför sig i en avvärjande gest. Jag tänker snabbt igenom mina alternativ; jag skrattar.
”Förlåt, det kom kanske ut lite fel.” jag lyfter snabbt min kopp och häller i mig det sista.
”Vad säger du, ska vi ta och äta middag?”
Säg nej, säg nej, säg nej.
"Visst!"
Stackars, stackars, stackars. Henne. Mig. Oss.
Låt mig kommaa ut, låt mig komma ut,
LÅT MIG KOMMA UT!
…
Mörker.
Det har blivit mörkt ute nu, solen har krupit ner för att sova. Varken månen eller några stjärnor syns, det är alldeles beckmörkt. Passar mig bra; jag trivs i mörker.
Vi går på trottoaren, sida vid sida, våra armar precis vid varandra. Jag sneglar mot hennes smala nacke och det kliar i fingrarna bara av att tänka på att med bara en snabb rörelse kan jag hålla min händer runt den.
Vi svänger in på en mörk gränd utan gatlyktor; Perfekt!
Jag ska precis göra utfallet när hon plötsligt skrattar till.
”Vet du, jag heter egentligen inte Lisbeth, utan Elisabeth! Men jag hatar det namnet så jag säger att jag heter Lisbeth.” Hon skrattar igen. ”Jag vet egentligen inte varför jag berättar det här för dig, jag brukar vanligtvis inte berätta för någon…” Hon stirrar ut i luften och verkar förlorad i minnen. Jag ser på henne med nya ögon och känner mig väldigt upphetsad av att få veta en sådan lite personlig detalj om henne. Jag ler mitt speciella leende igen.
”Hej!” säger jag sockersött. Om det är något jag lärt mig så r det att kvinnor gärna stannar och pratar med andra kvinnor som är mindre än de.
”Hej hej.” säger hon snabbt, men fortsätter att gå.
”Ursäkta? Uräkta! Jag har kommit lite vilse, åt vilket håll ligger Stadshotellet?” Hon stannar och vänder sig mot mig och ler vänligt. Bingo! Mental anteckning: kvinnor stannar gärna och pratar med andra, mindre och vilsna kvinnor.
”Om du svänger höger här framme kommer du till Storgatan – ”
”Vet du jag känner inte för att gå tillbaka redan. Vill du gå och ta en öl eller nåt?” Avbryter jag henne men kommer snabbt på; Nej visst sjuttsingen! Det är ju mitt på dagen!
”Eeh, eller jag menar, en kopp kaffe!” Dålig räddning. Om jag vore henne skulle jag inte lita på mig. Hon höjer stillsamt på ena ögonbrynet, men ler. Hon är tydligen inte som jag…
Jag följer förnöjt efter henne mot 7 – eleven.
” – men så blir det ju aldrig.” avslutar Lisbeth, som jag nu fått veta att hon heter. Jag skrattar högt och glatt åt hennes dumma skämt; jag måste få henne att lita på mig. Hon ler brett men börjar nästan genast skratta hon med. Vi skrattar och skrattar och till slut vet jag inte längre vad vi skrattar åt, eller om jag skrattar på riktigt. Jag ser på i hennes leende ansikte, studerar det, och slutar plötsligt skratta. Hon ser frågande på mig, som för att söka ett svar på varför jag slutade skratta så tvärt. Jag betraktar hennes ögon som jag första trodde var blågrå och ser nu att de har stänk av guld i sig också. Jag betraktar hennes hår; långt, lite småvågigt, brunt som, liksom ögonen, har stänk av guld i sig. Lisbeth med stänk av guld. Jag ler vid tanken och fortsätter att ta in hennes utseende; Hon har långa ögonfransar med alldeles för mycket mascara på som sveper över kinderna när hon blinkar, ögonen sitter något tätare ihop än normalt. Något man inte lägger märke till om man inte studerar henne väldigt noga. Man ser det inte heller om hon rynkade pannan, något hon gör ganska ofta då uttrycket finner sig över hennes ansikte när hon försöker minnas något eller är förbryllad. Detta fick henne att se dumt gullig ut. Vidare har hon en liten fräknig näsa som är aningen böjd, som om skaparen först gjort en alldeles perfekt näsa men sedan ångrat sig i sista stund och hastigt petat den lite åt vänster.
Ansiktet är runt och överlag är det inte överdrivet vackert, men det har ändå något som gör det speciellt.
Hon betraktar mig ingående, det ser ut som hon gör samma analys som jag. Jag låtsas att jag inte märker och lyfter lite frånvarande min kaffekopp till läpparna. Hon avskyr kaffe. Jag ler förnöjt, vad som helst för att störa Henne, Hon måste lära sig sin plats.
”Vad ler du för?” säger Lisbeth retsamt, men verkar uppriktigt förundrad. Jag börjar nästan skratta när jag tänker på hur dumt det måste se ut.
”Näe… jag kom bara att tänka på ett minne…” svarar jag undvikande.
”Jasså, vadå för något?” tusan då, måste hon lägga sig i sånt som inte angår henne?
”Man måste varit där för att förstå det.” säger jag kallare än jag menat.
”Okej, okej, du behöver ju inte bli sur.” Honhåller upp händerna framför sig i en avvärjande gest. Jag tänker snabbt igenom mina alternativ; jag skrattar.
”Förlåt, det kom kanske ut lite fel.” jag lyfter snabbt min kopp och häller i mig det sista.
”Vad säger du, ska vi ta och äta middag?”
Säg nej, säg nej, säg nej.
"Visst!"
Stackars, stackars, stackars. Henne. Mig. Oss.
Låt mig kommaa ut, låt mig komma ut,
LÅT MIG KOMMA UT!
…
Mörker.
Det har blivit mörkt ute nu, solen har krupit ner för att sova. Varken månen eller några stjärnor syns, det är alldeles beckmörkt. Passar mig bra; jag trivs i mörker.
Vi går på trottoaren, sida vid sida, våra armar precis vid varandra. Jag sneglar mot hennes smala nacke och det kliar i fingrarna bara av att tänka på att med bara en snabb rörelse kan jag hålla min händer runt den.
Vi svänger in på en mörk gränd utan gatlyktor; Perfekt!
Jag ska precis göra utfallet när hon plötsligt skrattar till.
”Vet du, jag heter egentligen inte Lisbeth, utan Elisabeth! Men jag hatar det namnet så jag säger att jag heter Lisbeth.” Hon skrattar igen. ”Jag vet egentligen inte varför jag berättar det här för dig, jag brukar vanligtvis inte berätta för någon…” Hon stirrar ut i luften och verkar förlorad i minnen. Jag ser på henne med nya ögon och känner mig väldigt upphetsad av att få veta en sådan lite personlig detalj om henne. Jag ler mitt speciella leende igen.
lördag 24 november 2007
Aldrig ensam - Kapitel 1
Ser ner i marken, asfalt. Ser upp i himlen, blått. Tillbaka ner i asfalten, koncentrerar mig på sprickorna jag passerar, undrar om de en gång var brustna själar. Undviker att kliva på dem, de har redan fått lida tillräckligt.
Lyssnar, hör ljudet av mina klackar mot asfalten, ljudet som vanligtvis brukar bilda en takt, en takt jag brukar tänka till. Idag är stegen ojämna, måste ständigt ta längre eller kortare steg för att undvika sprickorna. Får syn på en särskilt stor spricka som ler mot mig, hånler.
Som om du är så jävla perfekt själv då! Vill jag skrika men gör det inte. Folk skulle stirra, hatar när folk stirrar. Ser på en med sina stora, blöta ögon som om de vore så mycket bättre än mig, som om jag vore ett missfoster, som om…
Som om… ett uttryck jag använder ofta. Får ofta för mig saker, många säger det, alla säger det, jag säger det. Även om jag inte säger mycket. Tänker mest, Han pratar. Han ja, vem är Han? Finns Han över huvud taget? Något jag frågar mig ofta, kommer alltid fram till samma svar; Ja. Han finns, även om Han kanske inte lever. Hur kan man leva om man inte har en kropp? Eller har Han det? Vems kropp är det egentligen? Allt jag vet är att jag var här först.
Först, före, innan… och Han kom sedan, senare, efter…
Blinkar, upptäcker att jag stannat. Folk stirrar, verkar som jag mimat mina tankar igen. Börjar raskt gå igen, lämnar den hånfulla sprickan bakom mig. Passerar affärer jag inte registrerar namnen på. Kommer på mig själv med att önska att Han ska komma fram, ta över, så jag slipper bestämma vart jag ska och vad jag ska göra. Ser upp, trött på att undvika sprickor, hur mycket de än har lidit. Ser en fiskmås som flyger över hustaken.
Ensam, tänker jag och funderar på om den som också är ensam kanske vill bli min vän. Bestämmer mig för att fråga, går mot fiskmåsen.
Svart.
Okej… var är jag och vad har hänt? Jag kollar snabbt igenom minnena. En fiskmås…? Det börjar verkligen gå ut för henne. Det är tur att hon har mig, om det inte vore för mig skulle hon antagligen vara död eller ligga på psyket nu. Jag ler kallt. Hon behöver mig och hon vet det, ändå verkar hon rädd för mig.
Jag får syn på en ytterst attraktiv kvinna. Jag visslar lågt, ändrar riktning för att följa henne och planerar vad hon ska få för behandling.
Nej Nej Nej! Gråter inuti, kommer inte ut, kan inte hindra Honom. Ber fiskmåsen om styrka, får ingen. Förbannar den och bestämmer mig för att den kanske inte var en så bra vän i alla fall.
Nej Nej Nej!
Jag tar av mig de högklackade skorna. Varför envisas hon med att ta på såna? De är bara ivägen och hon vet att gör mig av med dem så fort jag kan.
Kvinnan svänger till höger in på en tvärgata. Jag skyndar mig att proppa ner skorna i en papperskorg och sprnger efter henne, nu barfota. Gruset sticker under fötterna och jag njuter av smärtan. Hoppas hon river, hoppas hon klöser, tänker jag när jag svänger in på tvärgatan. Ett brett leende sprider sig över mina läppar, ett galet leende skulle vissa säga, ondskefullt enligt andra. Själv bryr jag mig inte, men som en stor tänkare en gång sade; ’antagligen en blandning av båda, men vad är skillnaden egentligen? Och vad definierar ondska respektive galenskap? Galen och ond är beskrivningar som skulle passa in på alla, bara de kom från rätt person’ hon har nog rätt.
Hon var härlig. Jag minns hennes skrik och hennes kamp. Jag minns hatet och rädslan som lyste ur hennes ögon där hon låg under mig. Jag minns smärtan och överraskningen när hon bet mig i handen. Jag har fortfarande ett ärr kvar, och ibland när jag slickar på det kan jag ännu förnimma smaken av hennes blod.
Vill klösa mig själv, skada mig själv, skada Honom. Skada oss. Kan inte, låst, fast. Vill skrika, vill bita, vill gråta, vill… dö.
Kan inte…
Kan inte…
Lyssnar, hör ljudet av mina klackar mot asfalten, ljudet som vanligtvis brukar bilda en takt, en takt jag brukar tänka till. Idag är stegen ojämna, måste ständigt ta längre eller kortare steg för att undvika sprickorna. Får syn på en särskilt stor spricka som ler mot mig, hånler.
Som om du är så jävla perfekt själv då! Vill jag skrika men gör det inte. Folk skulle stirra, hatar när folk stirrar. Ser på en med sina stora, blöta ögon som om de vore så mycket bättre än mig, som om jag vore ett missfoster, som om…
Som om… ett uttryck jag använder ofta. Får ofta för mig saker, många säger det, alla säger det, jag säger det. Även om jag inte säger mycket. Tänker mest, Han pratar. Han ja, vem är Han? Finns Han över huvud taget? Något jag frågar mig ofta, kommer alltid fram till samma svar; Ja. Han finns, även om Han kanske inte lever. Hur kan man leva om man inte har en kropp? Eller har Han det? Vems kropp är det egentligen? Allt jag vet är att jag var här först.
Först, före, innan… och Han kom sedan, senare, efter…
Blinkar, upptäcker att jag stannat. Folk stirrar, verkar som jag mimat mina tankar igen. Börjar raskt gå igen, lämnar den hånfulla sprickan bakom mig. Passerar affärer jag inte registrerar namnen på. Kommer på mig själv med att önska att Han ska komma fram, ta över, så jag slipper bestämma vart jag ska och vad jag ska göra. Ser upp, trött på att undvika sprickor, hur mycket de än har lidit. Ser en fiskmås som flyger över hustaken.
Ensam, tänker jag och funderar på om den som också är ensam kanske vill bli min vän. Bestämmer mig för att fråga, går mot fiskmåsen.
Svart.
Okej… var är jag och vad har hänt? Jag kollar snabbt igenom minnena. En fiskmås…? Det börjar verkligen gå ut för henne. Det är tur att hon har mig, om det inte vore för mig skulle hon antagligen vara död eller ligga på psyket nu. Jag ler kallt. Hon behöver mig och hon vet det, ändå verkar hon rädd för mig.
Jag får syn på en ytterst attraktiv kvinna. Jag visslar lågt, ändrar riktning för att följa henne och planerar vad hon ska få för behandling.
Nej Nej Nej! Gråter inuti, kommer inte ut, kan inte hindra Honom. Ber fiskmåsen om styrka, får ingen. Förbannar den och bestämmer mig för att den kanske inte var en så bra vän i alla fall.
Nej Nej Nej!
Jag tar av mig de högklackade skorna. Varför envisas hon med att ta på såna? De är bara ivägen och hon vet att gör mig av med dem så fort jag kan.
Kvinnan svänger till höger in på en tvärgata. Jag skyndar mig att proppa ner skorna i en papperskorg och sprnger efter henne, nu barfota. Gruset sticker under fötterna och jag njuter av smärtan. Hoppas hon river, hoppas hon klöser, tänker jag när jag svänger in på tvärgatan. Ett brett leende sprider sig över mina läppar, ett galet leende skulle vissa säga, ondskefullt enligt andra. Själv bryr jag mig inte, men som en stor tänkare en gång sade; ’antagligen en blandning av båda, men vad är skillnaden egentligen? Och vad definierar ondska respektive galenskap? Galen och ond är beskrivningar som skulle passa in på alla, bara de kom från rätt person’ hon har nog rätt.
Hon var härlig. Jag minns hennes skrik och hennes kamp. Jag minns hatet och rädslan som lyste ur hennes ögon där hon låg under mig. Jag minns smärtan och överraskningen när hon bet mig i handen. Jag har fortfarande ett ärr kvar, och ibland när jag slickar på det kan jag ännu förnimma smaken av hennes blod.
Vill klösa mig själv, skada mig själv, skada Honom. Skada oss. Kan inte, låst, fast. Vill skrika, vill bita, vill gråta, vill… dö.
Kan inte…
Kan inte…
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
