Aldrig ensam - Kapitel 4

Det kursiva är från dikten "Osårbar" av Karin Boye. Var god stäm mig inte.

*

Stirrar ut över havet, blått, glittrande. Betraktar vågorna som lugnt rullar fram.

Blött på kinderna, ögonen svider, det rinner ur näsan.
Vill stänga ögonen, vill slippa se allt glittrande. Hur kan det finns något vackert efter det här?
Allting gör ont. Ont att stå, sitta, ligga. Ont att titta, ont att blunda. Ont att tala, ont att tiga.
Ont… att existera.
Hela jag värker. Vill slita ut mig själv, vill inte vara här.
Vill inte vara alls.

Hår blåser, kläder blåser. Brer ut armarna, andas djupt. Gungar.
Fryser om fötterna, bryr mig inte. Tog inga skor, har fått en sticka i foten från bryggan.
Bryr mig inte, ingenting spelar någon roll.
Sluter ögonen.
Känner.
Känner smärtan, känner sorgen, känner Mig.
Ser ner i vattnet, funderar stilla.
…Har aldrig lärt mig simma…

Det finns inte lycka och olycka
Det finns bara liv och död

Hör ett skri ovan mig, ser upp.
Fiskmåsen!
Ler lättat, tar tillbaka all mina förbannelser.
Andas djupt, lyssnar till måsens skri, vattnets skvalp mot bryggan, mina andetag.
Viskar,
”Det finns bara liv och död…”
Låter mig falla.

Aldrig ensam - Kapitel 3

Hostar; satte i halsen när jag läste rubrikerna i tidningen. Han gjorde det. Igen. Läser skräckslaget artikeln.
Troligtvis satanist… mycket brutalt mördad… söndertrasat underliv… alla fingrar brutna… ett öga sönderrivet… förblödde till döds…

Lägger äcklat ifrån mig tidningen, spyfärdig. Hur kunde han?
Eller var det jag? Är det här mitt fel? Är det jag som gömmer mig bakom Honom?
Går ut i badrummet, stirrar på spegeln. Ett blekt ansikte med stora mörka ringar under ögonen stirrar tillbaka. Är det jag?
Eller är det Han? Vi?
Sätter mig i duschen, vrider på kallt. Vill spola bort allt. Honom, mig, oss…
Vattnet blir rött. Förvånad. Ser ner på händerna (mina?), röda. Slickar; järn. Blod.
Hår slickar sig mot ansiktet (mitt?), orkar inte ta bort det. Kan plötsligt inte röra mig alls. Sitter, stirrar…
Darrar
Skakar
Känner ingenting
Tomt…

En vecka… ännu inga poliser… ingen har betett sig underligt… inte än, inte än…

Två veckor… inte än…
Kanske klarar mig…?

Tre veckor… börjar tystna i media nu… klarar mig? Han gjorde tydligen ett noggrant jobb…
Jag väntar en vecka till…

Ha! Som om de skulle kunna få tag i mig. Hon överskattar verkligen snuten. Det är en konst, det jag gör. Allting måste vara perfekt, någon som Hon skulle aldrig kunna förstå.
Jag har börjat känna begäret igen. Frågan är vart jag ska åka denna gång…

UPPSALA
En studentstad. Massor med ungt vackert blod…

”Jag tror jag måste gå, det börjar bli sent…” Hon vänder sig om.
”Du ska ingenstans, doll.” Jag tar blixtsnabbt tag i hennes arm.
”Du kan väl stanna lite längre?” säger jag sockersött och drar henne mot mig. Hon gör inget direkt motstånd, hon verkar för förvånad för att reagera. Jag tar tag i hennes andra arm och drar henne våldsamt mot mig, hon skriker till. Jag griper tag runt midjan på henne och snurrar snabbt runt henne så att hennes rygg nu är pressad mot mig. Hon kämpar emot men är inte tillräckligt stark. Hon skriker högt och jag slår snabbt handen över munnen på henne.
”Om jag vore du skulle jag vara väldigt tyst, doll.” väser jag i hennes öra, hon stelnar till. Hennes korta spretiga hår gnider mot min kind, det är störande. Med en snabb rörelse rycker jag loss en stor tuss. Hon skriker högt.
”Jag sa åt dig att vara tyst!” ryter jag. Har subban svårt att fatta? Jag knuffar till henne hårt och hon faller. Hon kvider tyst medan hon försöker ställa sig upp igen. Så fort hon har ställt sig upp drämmer jag till henne i huvudet med all min kraft. Hon faller till marken igen och en mörk pöl bildas runt hennes huvud. Håret klibbas ihop och klistras mot den hårde asfalten. Jag sparkar nonchalant till henne. Ingen reaktion. Redan medvetslös, tänker jag besviket. Jag fnyser föraktfullt. Hon är svag, hon förtjänar inte att leva. Mina ögon vidgas och jag känner adrenalinet pumpa i mina ådror. Jag kastar mig över henne just som henne matta, gröna ögon öppnas igen. Jag känner en enorm lust att bara slita ut dem.
Jag har alltid hatat gröna ögon.

Aldrig ensam - Kapitel 2

Jag hinner äntligen upp henne.
”Hej!” säger jag sockersött. Om det är något jag lärt mig så r det att kvinnor gärna stannar och pratar med andra kvinnor som är mindre än de.
”Hej hej.” säger hon snabbt, men fortsätter att gå.
”Ursäkta? Uräkta! Jag har kommit lite vilse, åt vilket håll ligger Stadshotellet?” Hon stannar och vänder sig mot mig och ler vänligt. Bingo! Mental anteckning: kvinnor stannar gärna och pratar med andra, mindre och vilsna kvinnor.
”Om du svänger höger här framme kommer du till Storgatan – ”
”Vet du jag känner inte för att gå tillbaka redan. Vill du gå och ta en öl eller nåt?” Avbryter jag henne men kommer snabbt på; Nej visst sjuttsingen! Det är ju mitt på dagen!
”Eeh, eller jag menar, en kopp kaffe!” Dålig räddning. Om jag vore henne skulle jag inte lita på mig. Hon höjer stillsamt på ena ögonbrynet, men ler. Hon är tydligen inte som jag…
Jag följer förnöjt efter henne mot 7 – eleven.

” – men så blir det ju aldrig.” avslutar Lisbeth, som jag nu fått veta att hon heter. Jag skrattar högt och glatt åt hennes dumma skämt; jag måste få henne att lita på mig. Hon ler brett men börjar nästan genast skratta hon med. Vi skrattar och skrattar och till slut vet jag inte längre vad vi skrattar åt, eller om jag skrattar på riktigt. Jag ser på i hennes leende ansikte, studerar det, och slutar plötsligt skratta. Hon ser frågande på mig, som för att söka ett svar på varför jag slutade skratta så tvärt. Jag betraktar hennes ögon som jag första trodde var blågrå och ser nu att de har stänk av guld i sig också. Jag betraktar hennes hår; långt, lite småvågigt, brunt som, liksom ögonen, har stänk av guld i sig. Lisbeth med stänk av guld. Jag ler vid tanken och fortsätter att ta in hennes utseende; Hon har långa ögonfransar med alldeles för mycket mascara på som sveper över kinderna när hon blinkar, ögonen sitter något tätare ihop än normalt. Något man inte lägger märke till om man inte studerar henne väldigt noga. Man ser det inte heller om hon rynkade pannan, något hon gör ganska ofta då uttrycket finner sig över hennes ansikte när hon försöker minnas något eller är förbryllad. Detta fick henne att se dumt gullig ut. Vidare har hon en liten fräknig näsa som är aningen böjd, som om skaparen först gjort en alldeles perfekt näsa men sedan ångrat sig i sista stund och hastigt petat den lite åt vänster.
Ansiktet är runt och överlag är det inte överdrivet vackert, men det har ändå något som gör det speciellt.
Hon betraktar mig ingående, det ser ut som hon gör samma analys som jag. Jag låtsas att jag inte märker och lyfter lite frånvarande min kaffekopp till läpparna. Hon avskyr kaffe. Jag ler förnöjt, vad som helst för att störa Henne, Hon måste lära sig sin plats.
”Vad ler du för?” säger Lisbeth retsamt, men verkar uppriktigt förundrad. Jag börjar nästan skratta när jag tänker på hur dumt det måste se ut.
”Näe… jag kom bara att tänka på ett minne…” svarar jag undvikande.
”Jasså, vadå för något?” tusan då, måste hon lägga sig i sånt som inte angår henne?
”Man måste varit där för att förstå det.” säger jag kallare än jag menat.
”Okej, okej, du behöver ju inte bli sur.” Honhåller upp händerna framför sig i en avvärjande gest. Jag tänker snabbt igenom mina alternativ; jag skrattar.
”Förlåt, det kom kanske ut lite fel.” jag lyfter snabbt min kopp och häller i mig det sista.
”Vad säger du, ska vi ta och äta middag?”

Säg nej, säg nej, säg nej.
"Visst!"
Stackars, stackars, stackars. Henne. Mig. Oss.
Låt mig kommaa ut, låt mig komma ut,
LÅT MIG KOMMA UT!

…

Mörker.

Det har blivit mörkt ute nu, solen har krupit ner för att sova. Varken månen eller några stjärnor syns, det är alldeles beckmörkt. Passar mig bra; jag trivs i mörker.
Vi går på trottoaren, sida vid sida, våra armar precis vid varandra. Jag sneglar mot hennes smala nacke och det kliar i fingrarna bara av att tänka på att med bara en snabb rörelse kan jag hålla min händer runt den.
Vi svänger in på en mörk gränd utan gatlyktor; Perfekt!
Jag ska precis göra utfallet när hon plötsligt skrattar till.
”Vet du, jag heter egentligen inte Lisbeth, utan Elisabeth! Men jag hatar det namnet så jag säger att jag heter Lisbeth.” Hon skrattar igen. ”Jag vet egentligen inte varför jag berättar det här för dig, jag brukar vanligtvis inte berätta för någon…” Hon stirrar ut i luften och verkar förlorad i minnen. Jag ser på henne med nya ögon och känner mig väldigt upphetsad av att få veta en sådan lite personlig detalj om henne. Jag ler mitt speciella leende igen.

Aldrig ensam - Kapitel 1

Ser ner i marken, asfalt. Ser upp i himlen, blått. Tillbaka ner i asfalten, koncentrerar mig på sprickorna jag passerar, undrar om de en gång var brustna själar. Undviker att kliva på dem, de har redan fått lida tillräckligt.
Lyssnar, hör ljudet av mina klackar mot asfalten, ljudet som vanligtvis brukar bilda en takt, en takt jag brukar tänka till. Idag är stegen ojämna, måste ständigt ta längre eller kortare steg för att undvika sprickorna. Får syn på en särskilt stor spricka som ler mot mig, hånler.
Som om du är så jävla perfekt själv då! Vill jag skrika men gör det inte. Folk skulle stirra, hatar när folk stirrar. Ser på en med sina stora, blöta ögon som om de vore så mycket bättre än mig, som om jag vore ett missfoster, som om…
Som om… ett uttryck jag använder ofta. Får ofta för mig saker, många säger det, alla säger det, jag säger det. Även om jag inte säger mycket. Tänker mest, Han pratar. Han ja, vem är Han? Finns Han över huvud taget? Något jag frågar mig ofta, kommer alltid fram till samma svar; Ja. Han finns, även om Han kanske inte lever. Hur kan man leva om man inte har en kropp? Eller har Han det? Vems kropp är det egentligen? Allt jag vet är att jag var här först.
Först, före, innan… och Han kom sedan, senare, efter…

Blinkar, upptäcker att jag stannat. Folk stirrar, verkar som jag mimat mina tankar igen. Börjar raskt gå igen, lämnar den hånfulla sprickan bakom mig. Passerar affärer jag inte registrerar namnen på. Kommer på mig själv med att önska att Han ska komma fram, ta över, så jag slipper bestämma vart jag ska och vad jag ska göra. Ser upp, trött på att undvika sprickor, hur mycket de än har lidit. Ser en fiskmås som flyger över hustaken.
Ensam, tänker jag och funderar på om den som också är ensam kanske vill bli min vän. Bestämmer mig för att fråga, går mot fiskmåsen.
Svart.

Okej… var är jag och vad har hänt? Jag kollar snabbt igenom minnena. En fiskmås…? Det börjar verkligen gå ut för henne. Det är tur att hon har mig, om det inte vore för mig skulle hon antagligen vara död eller ligga på psyket nu. Jag ler kallt. Hon behöver mig och hon vet det, ändå verkar hon rädd för mig.
Jag får syn på en ytterst attraktiv kvinna. Jag visslar lågt, ändrar riktning för att följa henne och planerar vad hon ska få för behandling.

Nej Nej Nej! Gråter inuti, kommer inte ut, kan inte hindra Honom. Ber fiskmåsen om styrka, får ingen. Förbannar den och bestämmer mig för att den kanske inte var en så bra vän i alla fall.
Nej Nej Nej!

Jag tar av mig de högklackade skorna. Varför envisas hon med att ta på såna? De är bara ivägen och hon vet att gör mig av med dem så fort jag kan.
Kvinnan svänger till höger in på en tvärgata. Jag skyndar mig att proppa ner skorna i en papperskorg och sprnger efter henne, nu barfota. Gruset sticker under fötterna och jag njuter av smärtan. Hoppas hon river, hoppas hon klöser, tänker jag när jag svänger in på tvärgatan. Ett brett leende sprider sig över mina läppar, ett galet leende skulle vissa säga, ondskefullt enligt andra. Själv bryr jag mig inte, men som en stor tänkare en gång sade; ’antagligen en blandning av båda, men vad är skillnaden egentligen? Och vad definierar ondska respektive galenskap? Galen och ond är beskrivningar som skulle passa in på alla, bara de kom från rätt person’ hon har nog rätt.
Hon var härlig. Jag minns hennes skrik och hennes kamp. Jag minns hatet och rädslan som lyste ur hennes ögon där hon låg under mig. Jag minns smärtan och överraskningen när hon bet mig i handen. Jag har fortfarande ett ärr kvar, och ibland när jag slickar på det kan jag ännu förnimma smaken av hennes blod.

Vill klösa mig själv, skada mig själv, skada Honom. Skada oss. Kan inte, låst, fast. Vill skrika, vill bita, vill gråta, vill… dö.

Kan inte…

Kan inte…