lördag 29 december 2007

Kort hår

Sofie hade haft långt, blont hår i vad som kändes som en evighet. Enda sen Katrin sagt att hon tyckte det var fint. Sofie hade genast slutat klippa sig och bestämde sig för att aldrig färga håret. Då var hon tio år, nu var hon tjugofem.
Under dessa år hade hon följt Katrin likt en skugga, sett hennes misstag, sett hennes framsteg, men med Katrin följde även en hel hög med killar. Killar som hon avundades men avskydde. Ingen av dem hade någonsin förstått Katrin som Sofie gjorde, ingen hade kunnat ge henne vad hon behövde. Ingen av dem hade varit henne värdig.
När Katrin kom in i Sofies liv hade allt förändrats. Katrin hade kommit ny till klassen, alla hade velat vara med henne, men hon valde Sofie. Bland alla de coola personerna i klassen valde Katrin Sofie, den lilla osynliga tjejen som ingen brydde sig om. Katrin såg henne, inte bara tittade utan såg, såg den riktiga Sofie som fanns där bakom fasaden, och Sofie svor att aldrig någonsin lämna henne, hon som hade sett henne.
Det löftet hade hon hållit. Vänner hade kommit vänner hade gått, men Sofie stod kvar. Pojkvänner hade kommit pojkvänner hade gått, men Sofie stod kvar, orubblig vid Katrins sida. Hon såg till att hon alltid hade en axel att luta sig mot, att hon alltid hade någon att prata med, såg till att det alltid fanns någon där för henne.

Hon släppte ut det långa håret från uppsättningen. Hon och Katrin skulle ha gått på bio ikväll, men Katrin dök aldrig upp och en halvtimme efter att de skulle ha träffats ringde hon till Sofie och förklarade att hon inte kunde komma, för Peter hade ringt och velat att hon skulle komma över.
”Han sa att det var viktigt, jag var säker på att du skulle förstå” Sofie hade sagt att det gjorde hon, att det var lugnt. Det var inte lugnt.
Peter var en kille som Katrin hade dejtat i nästan ett år nu. Sofie räknade efter, 358 dagar och ca 5 timmar… det var längre än vanligt, och han var ändå inte bättre än de andra. Det var ju självklart att han inte var bättre än de andra, han var ju man.
Sofie hade besviket återvänt hem, hon som hade gjort sig så fin, satt upp håret och allt. Det långa, blonda håret som Katrin tyckte var fint.
Hon stirrade in i spegeln och möttes av ett alldagligt ansikte, varken vackert eller fult, som inramades av en lång gardin av ljust hår. Hon tog borsten som låg på bordet och började borsta det med långa kraftiga tag. Hon borstade och hon borstade och till slut mindes hon inte varför hon ens gjorde det längre. Hon gick ut i vardagsrummet och fram till det stora fönstret som vätte mot en stor vacker park. Solen höll just på att gå ner och de sista strålarna glimmade bakom en stor eks lövverk. Hon satte sig i fönstret, lutade pannan mot fönsterrutan och slöt ögonen.

Riiiing, riiiiing. Hon ryckte till, vad var det? Riiiiing. Jasså telefonen.
Det var nu alldeles mörkt ute och Sofie var förundrad över att hon hade somnat, visserligen somnade hon ganska ofta där i fönstret, men ikväll trodde hon aldrig att hon skulle kunna somna. Hon reste sig mödosamt upp, kroppen tycktes inte fungera som hon ville. Hon gick stapplandes in i köket och fram till telefonen som hängde där på väggen och bara väntade på att hon skulle lyfta luren. Hon lyfte luren.
”Hallå? Hrm, jag menar, det är Sofie” svarade hon med en hes röst som inte lät som hennes.
”SOFIE! DU KOMMER ALDRIG ATT TRO MIG!” kom Katrins stämma genom luren, Sofie blev överrumplad av hennes skrik och hon var tvungen att hastigt dra undan luren från örat.
”GISSA! Gissa vad som just hänt!” sa Katrin upphetsat men lyckades sänka rösten något.
”Jag vet inte… vad är det?” sa Sofie förtjust, om Katrin var så lycklig måste det vara något bra. Hon hörde hur Katrin tog ett djupt andetag i andra änden och hon kunde riktigt känna hur mycket hon ville berätta vad det var.
”Anledningen till att Peter ville att jag skulle komma ikväll var…” började Katrin med illa dold upphetsning, ”för att be mig gifta mig med honom!” avslutade hon triumferade och det var tydligt att hon förväntade sig att Sofie skulle tjuta i extas. Sofie tjöt inte i extas, hon tappade luren i golvet. Plötsligt kunde hon inte röra sig, det blev svårt att andas och allting började snurra. Det svartnade för ögonen. Hon kunde höra Katrins röst, men den verkade avlägsen, som om det kom från långt bort i fjärran.
”Hallå, Sofie? Vad hände? Sofie? Sofie!?”

När hon öppnade ögonen låg hon på golvet, telefonluren låg bredvid henne. Först undrade hon så smått varför hon låg där, sedan slog minnet a telefonsamtalet till henne och gjorde så hon åter tappade fattningen. Hon började andas snabbt och ryckigt, hon kände sig helt hjälplös. Det var över nu. Katrin skulle inte behöva henne länge, hon skulle bli ensam igen…
Men så brann det till i magen och hon fylldes av en ny känsla, en stark känsla av beslutsamhet. Den sken i hennes ögon då hon lyfte sitt huvud och såg ut i mörkret i lägenheten. Hon använde all sin styrka för att ställa sig upp och gå fram till kökslådorna. Hon drog ut den tredje översta och tog fram en stor kökssax med svart handtag. Hon log lite snett när hon fick se färgen och lyfte beslutsamt saxen.
En hårslinga föll till golvet, och så en till och en till. Hon såg ner på de långa, blonda slingorna med avsmak och med en fnysning klippte hon av en till.
När det inte fanns ett enda hårstrå kvar på hennes huvud som var längre än tre decimeter släppte hon saxen rakt ner på golvet och gick ut i badrummet för att studera sitt verk, nej, hennes verk.
Det var ojämnt och fult, men det spelade ingen roll. Ilskan pulserade i Sofies ådror och hon knöt sina händer hårt. Naglarna borrade sig in i hennes handflator. Hon kände plötsligt en väldig lust att slita ut dem.
”JAG BEHÖVER INTE DIG LÄNGRE! HÖR DU DET!? JAG BEHÖVER INTE DIG! DET ÄR SLUT NU! DU KAN BARA DRA ÅT HELVETE!” skrek hon med all sin kraft mot sin spegelbild, men det är inte sig själv hon såg, utan Katrin.
”Dra åt helvete!” väste hon med rösten drypandes av ilska. ”Jag gav dig mitt liv, och vad fick jag tillbaka? BARA SKIT!” skrek hon och sparkade till toaletten hårt. Smärtan gjorde henne bara ännu argare.
Hon rusade ut i hallen och drog på sig sina skor. Hon tänkte inte på att ta någon jacka utan rusade bara ut. Det ösregnade ute men hon tycktes inte märka det. Hon kastade sig upp på sin cykel och cyklade iväg mot centrum så fort hon kunde. Hon var genomblöt efter bara en halv minut.
I centrum köpte hon hårfärg. Svart.

måndag 3 december 2007

Ett brev (One shot)

För evigt, vad betyder egentligen det? Ingenting kan ju vara för evigt, utom möjligen evigheten själv. Allting tar slut någon gång; livet tar slut, och kärleken och vänskapen med det, ljuset tar slut när solen förgörs och snöret tar slut. Så när du sa att det kommer vara för evigt ljög du. Lögn… Lögnare… Hur jag än försöker kan jag inte få de orden att passa in på dig. Jag vill så gärna att det ska stämma, men det gör det inte. Jag vill kunna hata dig, men jag kan inte. Något jag där i mot kan är att hata mig själv. För på något vis måste ju det här vara mitt fel. Du skulle aldrig ljuga för mig, alltså måste jag ha förstört någonting och det var det som var orsaken. Mitt fel… det är något som passar in på mig, för det är sant.
Om jag kunde vrida tillbaka tiden och göra det ogjort, skulle jag vara den lyckligaste personen i världen, men samtidigt vet jag inte vad det är jag gjorde. Men om jag bara är uppmärksammare den gången och verkligen tänker på vad jag säger och gör, då kanske.
Då kanske allting ordnar sig och du slipper vara en lögnare. Vilket du inte är, egentligen.

Cancer, det var vad de sa. Det var ingens fel, det fanns inget de kunde göra mer än bromsa det. Bromsa det, vilket skämt. Det enda de gjorde var att göra det värre. Du tappade allt hår och blev trött och ännu sjukare. Kanske var det inte mitt fel? Kanske var det sjukhusets fel, doktorernas fel?
Nej, doktor Lindqvist skulle aldrig ljuga. Han sa att de gjort allt de kunnat, då måste det vara så. Åh, vad jag önskar att det vore sant, att det var han som var en lögnare, att jag kunde hata honom, men det kan jag inte. Mitt fel… det är så det måste vara. Hata mig själv, det är något jag borde göra, och gör, för det var mitt fel…

Jag minns en gång när du tog med mig till parken. Jag ville gunga, jag älskade att gunga, för det var så det kändes att flyga trodde jag. Jag gungade högt och snabbt. Jag vet inte riktigt vad som hände, men plötsligt låg jag på marken och det gjorde ont. Mina händer sved och mina knän skakade, så jag antar att jag föll av. Du kom genast fram till mig och kramade mig, viskade tröstande ord i mitt öra, vaggade mig sakta och sjöng för mig. Jag grät i din famn och smutsade ner din skjorta. Först grät jag för att det gjorde ont, sen visste jag inte varför jag grät, och sen grät jag för att du var så snäll mot mig och för att du alltid var där när jag behövde dig. Jag grät för att jag var lycklig, det var första gången jag gjorde det, men det blev absolut inte sista.

Det är så orättvist. Varför dog du, när det var mitt fel? Det är jag som borde dö, för det är jag som är ond. För visst måste vara ondska som drev mig till att orsaka din död?
Ondska, du sa alltid att jag skulle akta mig för ondska och att jag alltid skulle göra gott, ganska ironiskt, eller hur? Det var på grund av just den ondskan du dog. På grund av mig, som inte kunde lyssna och göra som du sa.

Jag minns en gång när jag sa att jag tyckte att jag var ful. Du blev arg, det var första gången jag såg dig bli så arg. Du kallade mig för dumma saker och sa att jag var otacksam, att jag var den vackraste varelse han någonsin sett. Jag började gråta, jag ville inte att du skulle vara arg på mig, jag ville att jag skulle vara någonting som du kunde vara stolt över och jag kunde för allt i världen inte förstå hur jag kunnat säga något sådant. Då tog du mig i dina armar och tröstade mig, precis som du hade gjort vid gungorna, och du bad mig att aldrig säga eller ens tänka den tanken igen. Jag begravde mitt ansikte i din nacke och viskade att jag lovade.
Den natten grät jag mig själv tills sömns. Förfärad över att jag hade gjort dig arg. Jag lovade mig själv att det aldrig fick hända igen. Det var ett löfte jag inte kunde hålla.
Man ska alltid hålla sina löften, har du sagt, och man ska aldrig lova någonting man inte kan hålla. Om du hade vetat hade du varit besviken på mig, och det gör så ont. När jag tänker på det känns det som om en stor kall hand griper tag om mitt hjärta och kramar åt, sen får jag ont i magen och det känns som om jag ska kräkas. Smärtan breder ut sig som en stor svart mantel över mig som liksom täcker mig, och hur mycket jag än försöker går den inte att få bort. Jag sparkar och stretar emot men manteln täcker mig ändå. Det är som om jag försöker kippa efter luft, men den kväver mig.

Kväver mig.

Kväver mig.

Kommer jag någonsin få se ljuset igen? Snälla Far, svara mig! Alla säger att du är en ängel nu och att du vakar över mig. Jag tror dem inte. Varför skulle du vaka över orsaken till din död? Varför skulle du vaka över någon som svikit dig hundra gånger om? Och även om du gjorde det förtjänar jag det inte, vad jag förtjänar är smärtan. Jag får precis vad jag förtjänar, men ändå vill jag fly från det. Förlåt mig Far, men det verkar som jag inte lyckats lära mig någonting från dig. Om du kunde se mig nu, se att jag vill fly, skulle du vara så besviken på mig.
Besviken, det är det värsta ordet jag vet, för det gör så ont. Men mest gör det ont att veta att du är besviken på mig.
Jag undrar om du skulle bli arg om jag verkligen flydde från det? Du skulle nog hata mig. Du sa alltid att det var det dummaste man kunde göra. Du sa att man var satt på jorden av en anledning och att man inte skulle försöka ändra på det. Jag frågade dig en gång vilken min anledning var, du svarade att det var att göra dig lycklig. Men nu då? Nu när du inte finns länge, har jag då ingen mening längre? Dessutom gjorde jag dig inte lycklig, jag dödade dig, hur kan det kallas lycka? Men du skulle aldrig ljuga… kanske du menade att jag gjorde dig lycklig medan du levde, men du berättade aldrig att det också var mitt öde att döda dig för att du visste att jag skulle förgås av sorg? Så måste det ha varit, för du tänkte alltid på vad som var bäst för mig och satte alltid mig främst, fast jag inte förtjänade det. Därför sa du ingenting, för att inte göra mig olycklig.
Åh älskade Far, jag saknar dig så! Smärtan blir nästan för mycket, nu när du inte är här och kan ta bort den, så som du brukade, bara genom att le eller smeka mig.

Jag hoppas du är lycklig Far, var du än är nu, och att du kan förlåta mig i alla fall lite. För jag älskar dig, och det kommer aldrig att förändras.


Med all min kärlek
från Din dotter