Aldrig ensam - Kapitel 3

Hostar; satte i halsen när jag läste rubrikerna i tidningen. Han gjorde det. Igen. Läser skräckslaget artikeln.
Troligtvis satanist… mycket brutalt mördad… söndertrasat underliv… alla fingrar brutna… ett öga sönderrivet… förblödde till döds…

Lägger äcklat ifrån mig tidningen, spyfärdig. Hur kunde han?
Eller var det jag? Är det här mitt fel? Är det jag som gömmer mig bakom Honom?
Går ut i badrummet, stirrar på spegeln. Ett blekt ansikte med stora mörka ringar under ögonen stirrar tillbaka. Är det jag?
Eller är det Han? Vi?
Sätter mig i duschen, vrider på kallt. Vill spola bort allt. Honom, mig, oss…
Vattnet blir rött. Förvånad. Ser ner på händerna (mina?), röda. Slickar; järn. Blod.
Hår slickar sig mot ansiktet (mitt?), orkar inte ta bort det. Kan plötsligt inte röra mig alls. Sitter, stirrar…
Darrar
Skakar
Känner ingenting
Tomt…

En vecka… ännu inga poliser… ingen har betett sig underligt… inte än, inte än…

Två veckor… inte än…
Kanske klarar mig…?

Tre veckor… börjar tystna i media nu… klarar mig? Han gjorde tydligen ett noggrant jobb…
Jag väntar en vecka till…

Ha! Som om de skulle kunna få tag i mig. Hon överskattar verkligen snuten. Det är en konst, det jag gör. Allting måste vara perfekt, någon som Hon skulle aldrig kunna förstå.
Jag har börjat känna begäret igen. Frågan är vart jag ska åka denna gång…

UPPSALA
En studentstad. Massor med ungt vackert blod…

”Jag tror jag måste gå, det börjar bli sent…” Hon vänder sig om.
”Du ska ingenstans, doll.” Jag tar blixtsnabbt tag i hennes arm.
”Du kan väl stanna lite längre?” säger jag sockersött och drar henne mot mig. Hon gör inget direkt motstånd, hon verkar för förvånad för att reagera. Jag tar tag i hennes andra arm och drar henne våldsamt mot mig, hon skriker till. Jag griper tag runt midjan på henne och snurrar snabbt runt henne så att hennes rygg nu är pressad mot mig. Hon kämpar emot men är inte tillräckligt stark. Hon skriker högt och jag slår snabbt handen över munnen på henne.
”Om jag vore du skulle jag vara väldigt tyst, doll.” väser jag i hennes öra, hon stelnar till. Hennes korta spretiga hår gnider mot min kind, det är störande. Med en snabb rörelse rycker jag loss en stor tuss. Hon skriker högt.
”Jag sa åt dig att vara tyst!” ryter jag. Har subban svårt att fatta? Jag knuffar till henne hårt och hon faller. Hon kvider tyst medan hon försöker ställa sig upp igen. Så fort hon har ställt sig upp drämmer jag till henne i huvudet med all min kraft. Hon faller till marken igen och en mörk pöl bildas runt hennes huvud. Håret klibbas ihop och klistras mot den hårde asfalten. Jag sparkar nonchalant till henne. Ingen reaktion. Redan medvetslös, tänker jag besviket. Jag fnyser föraktfullt. Hon är svag, hon förtjänar inte att leva. Mina ögon vidgas och jag känner adrenalinet pumpa i mina ådror. Jag kastar mig över henne just som henne matta, gröna ögon öppnas igen. Jag känner en enorm lust att bara slita ut dem.
Jag har alltid hatat gröna ögon.