Aldrig ensam - Kapitel 1

Ser ner i marken, asfalt. Ser upp i himlen, blått. Tillbaka ner i asfalten, koncentrerar mig på sprickorna jag passerar, undrar om de en gång var brustna själar. Undviker att kliva på dem, de har redan fått lida tillräckligt.
Lyssnar, hör ljudet av mina klackar mot asfalten, ljudet som vanligtvis brukar bilda en takt, en takt jag brukar tänka till. Idag är stegen ojämna, måste ständigt ta längre eller kortare steg för att undvika sprickorna. Får syn på en särskilt stor spricka som ler mot mig, hånler.
Som om du är så jävla perfekt själv då! Vill jag skrika men gör det inte. Folk skulle stirra, hatar när folk stirrar. Ser på en med sina stora, blöta ögon som om de vore så mycket bättre än mig, som om jag vore ett missfoster, som om…
Som om… ett uttryck jag använder ofta. Får ofta för mig saker, många säger det, alla säger det, jag säger det. Även om jag inte säger mycket. Tänker mest, Han pratar. Han ja, vem är Han? Finns Han över huvud taget? Något jag frågar mig ofta, kommer alltid fram till samma svar; Ja. Han finns, även om Han kanske inte lever. Hur kan man leva om man inte har en kropp? Eller har Han det? Vems kropp är det egentligen? Allt jag vet är att jag var här först.
Först, före, innan… och Han kom sedan, senare, efter…

Blinkar, upptäcker att jag stannat. Folk stirrar, verkar som jag mimat mina tankar igen. Börjar raskt gå igen, lämnar den hånfulla sprickan bakom mig. Passerar affärer jag inte registrerar namnen på. Kommer på mig själv med att önska att Han ska komma fram, ta över, så jag slipper bestämma vart jag ska och vad jag ska göra. Ser upp, trött på att undvika sprickor, hur mycket de än har lidit. Ser en fiskmås som flyger över hustaken.
Ensam, tänker jag och funderar på om den som också är ensam kanske vill bli min vän. Bestämmer mig för att fråga, går mot fiskmåsen.
Svart.

Okej… var är jag och vad har hänt? Jag kollar snabbt igenom minnena. En fiskmås…? Det börjar verkligen gå ut för henne. Det är tur att hon har mig, om det inte vore för mig skulle hon antagligen vara död eller ligga på psyket nu. Jag ler kallt. Hon behöver mig och hon vet det, ändå verkar hon rädd för mig.
Jag får syn på en ytterst attraktiv kvinna. Jag visslar lågt, ändrar riktning för att följa henne och planerar vad hon ska få för behandling.

Nej Nej Nej! Gråter inuti, kommer inte ut, kan inte hindra Honom. Ber fiskmåsen om styrka, får ingen. Förbannar den och bestämmer mig för att den kanske inte var en så bra vän i alla fall.
Nej Nej Nej!

Jag tar av mig de högklackade skorna. Varför envisas hon med att ta på såna? De är bara ivägen och hon vet att gör mig av med dem så fort jag kan.
Kvinnan svänger till höger in på en tvärgata. Jag skyndar mig att proppa ner skorna i en papperskorg och sprnger efter henne, nu barfota. Gruset sticker under fötterna och jag njuter av smärtan. Hoppas hon river, hoppas hon klöser, tänker jag när jag svänger in på tvärgatan. Ett brett leende sprider sig över mina läppar, ett galet leende skulle vissa säga, ondskefullt enligt andra. Själv bryr jag mig inte, men som en stor tänkare en gång sade; ’antagligen en blandning av båda, men vad är skillnaden egentligen? Och vad definierar ondska respektive galenskap? Galen och ond är beskrivningar som skulle passa in på alla, bara de kom från rätt person’ hon har nog rätt.
Hon var härlig. Jag minns hennes skrik och hennes kamp. Jag minns hatet och rädslan som lyste ur hennes ögon där hon låg under mig. Jag minns smärtan och överraskningen när hon bet mig i handen. Jag har fortfarande ett ärr kvar, och ibland när jag slickar på det kan jag ännu förnimma smaken av hennes blod.

Vill klösa mig själv, skada mig själv, skada Honom. Skada oss. Kan inte, låst, fast. Vill skrika, vill bita, vill gråta, vill… dö.

Kan inte…

Kan inte…