Ett brev (One shot)

För evigt, vad betyder egentligen det? Ingenting kan ju vara för evigt, utom möjligen evigheten själv. Allting tar slut någon gång; livet tar slut, och kärleken och vänskapen med det, ljuset tar slut när solen förgörs och snöret tar slut. Så när du sa att det kommer vara för evigt ljög du. Lögn… Lögnare… Hur jag än försöker kan jag inte få de orden att passa in på dig. Jag vill så gärna att det ska stämma, men det gör det inte. Jag vill kunna hata dig, men jag kan inte. Något jag där i mot kan är att hata mig själv. För på något vis måste ju det här vara mitt fel. Du skulle aldrig ljuga för mig, alltså måste jag ha förstört någonting och det var det som var orsaken. Mitt fel… det är något som passar in på mig, för det är sant.
Om jag kunde vrida tillbaka tiden och göra det ogjort, skulle jag vara den lyckligaste personen i världen, men samtidigt vet jag inte vad det är jag gjorde. Men om jag bara är uppmärksammare den gången och verkligen tänker på vad jag säger och gör, då kanske.
Då kanske allting ordnar sig och du slipper vara en lögnare. Vilket du inte är, egentligen.

Cancer, det var vad de sa. Det var ingens fel, det fanns inget de kunde göra mer än bromsa det. Bromsa det, vilket skämt. Det enda de gjorde var att göra det värre. Du tappade allt hår och blev trött och ännu sjukare. Kanske var det inte mitt fel? Kanske var det sjukhusets fel, doktorernas fel?
Nej, doktor Lindqvist skulle aldrig ljuga. Han sa att de gjort allt de kunnat, då måste det vara så. Åh, vad jag önskar att det vore sant, att det var han som var en lögnare, att jag kunde hata honom, men det kan jag inte. Mitt fel… det är så det måste vara. Hata mig själv, det är något jag borde göra, och gör, för det var mitt fel…

Jag minns en gång när du tog med mig till parken. Jag ville gunga, jag älskade att gunga, för det var så det kändes att flyga trodde jag. Jag gungade högt och snabbt. Jag vet inte riktigt vad som hände, men plötsligt låg jag på marken och det gjorde ont. Mina händer sved och mina knän skakade, så jag antar att jag föll av. Du kom genast fram till mig och kramade mig, viskade tröstande ord i mitt öra, vaggade mig sakta och sjöng för mig. Jag grät i din famn och smutsade ner din skjorta. Först grät jag för att det gjorde ont, sen visste jag inte varför jag grät, och sen grät jag för att du var så snäll mot mig och för att du alltid var där när jag behövde dig. Jag grät för att jag var lycklig, det var första gången jag gjorde det, men det blev absolut inte sista.

Det är så orättvist. Varför dog du, när det var mitt fel? Det är jag som borde dö, för det är jag som är ond. För visst måste vara ondska som drev mig till att orsaka din död?
Ondska, du sa alltid att jag skulle akta mig för ondska och att jag alltid skulle göra gott, ganska ironiskt, eller hur? Det var på grund av just den ondskan du dog. På grund av mig, som inte kunde lyssna och göra som du sa.

Jag minns en gång när jag sa att jag tyckte att jag var ful. Du blev arg, det var första gången jag såg dig bli så arg. Du kallade mig för dumma saker och sa att jag var otacksam, att jag var den vackraste varelse han någonsin sett. Jag började gråta, jag ville inte att du skulle vara arg på mig, jag ville att jag skulle vara någonting som du kunde vara stolt över och jag kunde för allt i världen inte förstå hur jag kunnat säga något sådant. Då tog du mig i dina armar och tröstade mig, precis som du hade gjort vid gungorna, och du bad mig att aldrig säga eller ens tänka den tanken igen. Jag begravde mitt ansikte i din nacke och viskade att jag lovade.
Den natten grät jag mig själv tills sömns. Förfärad över att jag hade gjort dig arg. Jag lovade mig själv att det aldrig fick hända igen. Det var ett löfte jag inte kunde hålla.
Man ska alltid hålla sina löften, har du sagt, och man ska aldrig lova någonting man inte kan hålla. Om du hade vetat hade du varit besviken på mig, och det gör så ont. När jag tänker på det känns det som om en stor kall hand griper tag om mitt hjärta och kramar åt, sen får jag ont i magen och det känns som om jag ska kräkas. Smärtan breder ut sig som en stor svart mantel över mig som liksom täcker mig, och hur mycket jag än försöker går den inte att få bort. Jag sparkar och stretar emot men manteln täcker mig ändå. Det är som om jag försöker kippa efter luft, men den kväver mig.

Kväver mig.

Kväver mig.

Kommer jag någonsin få se ljuset igen? Snälla Far, svara mig! Alla säger att du är en ängel nu och att du vakar över mig. Jag tror dem inte. Varför skulle du vaka över orsaken till din död? Varför skulle du vaka över någon som svikit dig hundra gånger om? Och även om du gjorde det förtjänar jag det inte, vad jag förtjänar är smärtan. Jag får precis vad jag förtjänar, men ändå vill jag fly från det. Förlåt mig Far, men det verkar som jag inte lyckats lära mig någonting från dig. Om du kunde se mig nu, se att jag vill fly, skulle du vara så besviken på mig.
Besviken, det är det värsta ordet jag vet, för det gör så ont. Men mest gör det ont att veta att du är besviken på mig.
Jag undrar om du skulle bli arg om jag verkligen flydde från det? Du skulle nog hata mig. Du sa alltid att det var det dummaste man kunde göra. Du sa att man var satt på jorden av en anledning och att man inte skulle försöka ändra på det. Jag frågade dig en gång vilken min anledning var, du svarade att det var att göra dig lycklig. Men nu då? Nu när du inte finns länge, har jag då ingen mening längre? Dessutom gjorde jag dig inte lycklig, jag dödade dig, hur kan det kallas lycka? Men du skulle aldrig ljuga… kanske du menade att jag gjorde dig lycklig medan du levde, men du berättade aldrig att det också var mitt öde att döda dig för att du visste att jag skulle förgås av sorg? Så måste det ha varit, för du tänkte alltid på vad som var bäst för mig och satte alltid mig främst, fast jag inte förtjänade det. Därför sa du ingenting, för att inte göra mig olycklig.
Åh älskade Far, jag saknar dig så! Smärtan blir nästan för mycket, nu när du inte är här och kan ta bort den, så som du brukade, bara genom att le eller smeka mig.

Jag hoppas du är lycklig Far, var du än är nu, och att du kan förlåta mig i alla fall lite. För jag älskar dig, och det kommer aldrig att förändras.


Med all min kärlek
från Din dotter