Aldrig ensam - Kapitel 2

Jag hinner äntligen upp henne.
”Hej!” säger jag sockersött. Om det är något jag lärt mig så r det att kvinnor gärna stannar och pratar med andra kvinnor som är mindre än de.
”Hej hej.” säger hon snabbt, men fortsätter att gå.
”Ursäkta? Uräkta! Jag har kommit lite vilse, åt vilket håll ligger Stadshotellet?” Hon stannar och vänder sig mot mig och ler vänligt. Bingo! Mental anteckning: kvinnor stannar gärna och pratar med andra, mindre och vilsna kvinnor.
”Om du svänger höger här framme kommer du till Storgatan – ”
”Vet du jag känner inte för att gå tillbaka redan. Vill du gå och ta en öl eller nåt?” Avbryter jag henne men kommer snabbt på; Nej visst sjuttsingen! Det är ju mitt på dagen!
”Eeh, eller jag menar, en kopp kaffe!” Dålig räddning. Om jag vore henne skulle jag inte lita på mig. Hon höjer stillsamt på ena ögonbrynet, men ler. Hon är tydligen inte som jag…
Jag följer förnöjt efter henne mot 7 – eleven.

” – men så blir det ju aldrig.” avslutar Lisbeth, som jag nu fått veta att hon heter. Jag skrattar högt och glatt åt hennes dumma skämt; jag måste få henne att lita på mig. Hon ler brett men börjar nästan genast skratta hon med. Vi skrattar och skrattar och till slut vet jag inte längre vad vi skrattar åt, eller om jag skrattar på riktigt. Jag ser på i hennes leende ansikte, studerar det, och slutar plötsligt skratta. Hon ser frågande på mig, som för att söka ett svar på varför jag slutade skratta så tvärt. Jag betraktar hennes ögon som jag första trodde var blågrå och ser nu att de har stänk av guld i sig också. Jag betraktar hennes hår; långt, lite småvågigt, brunt som, liksom ögonen, har stänk av guld i sig. Lisbeth med stänk av guld. Jag ler vid tanken och fortsätter att ta in hennes utseende; Hon har långa ögonfransar med alldeles för mycket mascara på som sveper över kinderna när hon blinkar, ögonen sitter något tätare ihop än normalt. Något man inte lägger märke till om man inte studerar henne väldigt noga. Man ser det inte heller om hon rynkade pannan, något hon gör ganska ofta då uttrycket finner sig över hennes ansikte när hon försöker minnas något eller är förbryllad. Detta fick henne att se dumt gullig ut. Vidare har hon en liten fräknig näsa som är aningen böjd, som om skaparen först gjort en alldeles perfekt näsa men sedan ångrat sig i sista stund och hastigt petat den lite åt vänster.
Ansiktet är runt och överlag är det inte överdrivet vackert, men det har ändå något som gör det speciellt.
Hon betraktar mig ingående, det ser ut som hon gör samma analys som jag. Jag låtsas att jag inte märker och lyfter lite frånvarande min kaffekopp till läpparna. Hon avskyr kaffe. Jag ler förnöjt, vad som helst för att störa Henne, Hon måste lära sig sin plats.
”Vad ler du för?” säger Lisbeth retsamt, men verkar uppriktigt förundrad. Jag börjar nästan skratta när jag tänker på hur dumt det måste se ut.
”Näe… jag kom bara att tänka på ett minne…” svarar jag undvikande.
”Jasså, vadå för något?” tusan då, måste hon lägga sig i sånt som inte angår henne?
”Man måste varit där för att förstå det.” säger jag kallare än jag menat.
”Okej, okej, du behöver ju inte bli sur.” Honhåller upp händerna framför sig i en avvärjande gest. Jag tänker snabbt igenom mina alternativ; jag skrattar.
”Förlåt, det kom kanske ut lite fel.” jag lyfter snabbt min kopp och häller i mig det sista.
”Vad säger du, ska vi ta och äta middag?”

Säg nej, säg nej, säg nej.
"Visst!"
Stackars, stackars, stackars. Henne. Mig. Oss.
Låt mig kommaa ut, låt mig komma ut,
LÅT MIG KOMMA UT!

…

Mörker.

Det har blivit mörkt ute nu, solen har krupit ner för att sova. Varken månen eller några stjärnor syns, det är alldeles beckmörkt. Passar mig bra; jag trivs i mörker.
Vi går på trottoaren, sida vid sida, våra armar precis vid varandra. Jag sneglar mot hennes smala nacke och det kliar i fingrarna bara av att tänka på att med bara en snabb rörelse kan jag hålla min händer runt den.
Vi svänger in på en mörk gränd utan gatlyktor; Perfekt!
Jag ska precis göra utfallet när hon plötsligt skrattar till.
”Vet du, jag heter egentligen inte Lisbeth, utan Elisabeth! Men jag hatar det namnet så jag säger att jag heter Lisbeth.” Hon skrattar igen. ”Jag vet egentligen inte varför jag berättar det här för dig, jag brukar vanligtvis inte berätta för någon…” Hon stirrar ut i luften och verkar förlorad i minnen. Jag ser på henne med nya ögon och känner mig väldigt upphetsad av att få veta en sådan lite personlig detalj om henne. Jag ler mitt speciella leende igen.