Kort hår

Sofie hade haft långt, blont hår i vad som kändes som en evighet. Enda sen Katrin sagt att hon tyckte det var fint. Sofie hade genast slutat klippa sig och bestämde sig för att aldrig färga håret. Då var hon tio år, nu var hon tjugofem.
Under dessa år hade hon följt Katrin likt en skugga, sett hennes misstag, sett hennes framsteg, men med Katrin följde även en hel hög med killar. Killar som hon avundades men avskydde. Ingen av dem hade någonsin förstått Katrin som Sofie gjorde, ingen hade kunnat ge henne vad hon behövde. Ingen av dem hade varit henne värdig.
När Katrin kom in i Sofies liv hade allt förändrats. Katrin hade kommit ny till klassen, alla hade velat vara med henne, men hon valde Sofie. Bland alla de coola personerna i klassen valde Katrin Sofie, den lilla osynliga tjejen som ingen brydde sig om. Katrin såg henne, inte bara tittade utan såg, såg den riktiga Sofie som fanns där bakom fasaden, och Sofie svor att aldrig någonsin lämna henne, hon som hade sett henne.
Det löftet hade hon hållit. Vänner hade kommit vänner hade gått, men Sofie stod kvar. Pojkvänner hade kommit pojkvänner hade gått, men Sofie stod kvar, orubblig vid Katrins sida. Hon såg till att hon alltid hade en axel att luta sig mot, att hon alltid hade någon att prata med, såg till att det alltid fanns någon där för henne.

Hon släppte ut det långa håret från uppsättningen. Hon och Katrin skulle ha gått på bio ikväll, men Katrin dök aldrig upp och en halvtimme efter att de skulle ha träffats ringde hon till Sofie och förklarade att hon inte kunde komma, för Peter hade ringt och velat att hon skulle komma över.
”Han sa att det var viktigt, jag var säker på att du skulle förstå” Sofie hade sagt att det gjorde hon, att det var lugnt. Det var inte lugnt.
Peter var en kille som Katrin hade dejtat i nästan ett år nu. Sofie räknade efter, 358 dagar och ca 5 timmar… det var längre än vanligt, och han var ändå inte bättre än de andra. Det var ju självklart att han inte var bättre än de andra, han var ju man.
Sofie hade besviket återvänt hem, hon som hade gjort sig så fin, satt upp håret och allt. Det långa, blonda håret som Katrin tyckte var fint.
Hon stirrade in i spegeln och möttes av ett alldagligt ansikte, varken vackert eller fult, som inramades av en lång gardin av ljust hår. Hon tog borsten som låg på bordet och började borsta det med långa kraftiga tag. Hon borstade och hon borstade och till slut mindes hon inte varför hon ens gjorde det längre. Hon gick ut i vardagsrummet och fram till det stora fönstret som vätte mot en stor vacker park. Solen höll just på att gå ner och de sista strålarna glimmade bakom en stor eks lövverk. Hon satte sig i fönstret, lutade pannan mot fönsterrutan och slöt ögonen.

Riiiing, riiiiing. Hon ryckte till, vad var det? Riiiiing. Jasså telefonen.
Det var nu alldeles mörkt ute och Sofie var förundrad över att hon hade somnat, visserligen somnade hon ganska ofta där i fönstret, men ikväll trodde hon aldrig att hon skulle kunna somna. Hon reste sig mödosamt upp, kroppen tycktes inte fungera som hon ville. Hon gick stapplandes in i köket och fram till telefonen som hängde där på väggen och bara väntade på att hon skulle lyfta luren. Hon lyfte luren.
”Hallå? Hrm, jag menar, det är Sofie” svarade hon med en hes röst som inte lät som hennes.
”SOFIE! DU KOMMER ALDRIG ATT TRO MIG!” kom Katrins stämma genom luren, Sofie blev överrumplad av hennes skrik och hon var tvungen att hastigt dra undan luren från örat.
”GISSA! Gissa vad som just hänt!” sa Katrin upphetsat men lyckades sänka rösten något.
”Jag vet inte… vad är det?” sa Sofie förtjust, om Katrin var så lycklig måste det vara något bra. Hon hörde hur Katrin tog ett djupt andetag i andra änden och hon kunde riktigt känna hur mycket hon ville berätta vad det var.
”Anledningen till att Peter ville att jag skulle komma ikväll var…” började Katrin med illa dold upphetsning, ”för att be mig gifta mig med honom!” avslutade hon triumferade och det var tydligt att hon förväntade sig att Sofie skulle tjuta i extas. Sofie tjöt inte i extas, hon tappade luren i golvet. Plötsligt kunde hon inte röra sig, det blev svårt att andas och allting började snurra. Det svartnade för ögonen. Hon kunde höra Katrins röst, men den verkade avlägsen, som om det kom från långt bort i fjärran.
”Hallå, Sofie? Vad hände? Sofie? Sofie!?”

När hon öppnade ögonen låg hon på golvet, telefonluren låg bredvid henne. Först undrade hon så smått varför hon låg där, sedan slog minnet a telefonsamtalet till henne och gjorde så hon åter tappade fattningen. Hon började andas snabbt och ryckigt, hon kände sig helt hjälplös. Det var över nu. Katrin skulle inte behöva henne länge, hon skulle bli ensam igen…
Men så brann det till i magen och hon fylldes av en ny känsla, en stark känsla av beslutsamhet. Den sken i hennes ögon då hon lyfte sitt huvud och såg ut i mörkret i lägenheten. Hon använde all sin styrka för att ställa sig upp och gå fram till kökslådorna. Hon drog ut den tredje översta och tog fram en stor kökssax med svart handtag. Hon log lite snett när hon fick se färgen och lyfte beslutsamt saxen.
En hårslinga föll till golvet, och så en till och en till. Hon såg ner på de långa, blonda slingorna med avsmak och med en fnysning klippte hon av en till.
När det inte fanns ett enda hårstrå kvar på hennes huvud som var längre än tre decimeter släppte hon saxen rakt ner på golvet och gick ut i badrummet för att studera sitt verk, nej, hennes verk.
Det var ojämnt och fult, men det spelade ingen roll. Ilskan pulserade i Sofies ådror och hon knöt sina händer hårt. Naglarna borrade sig in i hennes handflator. Hon kände plötsligt en väldig lust att slita ut dem.
”JAG BEHÖVER INTE DIG LÄNGRE! HÖR DU DET!? JAG BEHÖVER INTE DIG! DET ÄR SLUT NU! DU KAN BARA DRA ÅT HELVETE!” skrek hon med all sin kraft mot sin spegelbild, men det är inte sig själv hon såg, utan Katrin.
”Dra åt helvete!” väste hon med rösten drypandes av ilska. ”Jag gav dig mitt liv, och vad fick jag tillbaka? BARA SKIT!” skrek hon och sparkade till toaletten hårt. Smärtan gjorde henne bara ännu argare.
Hon rusade ut i hallen och drog på sig sina skor. Hon tänkte inte på att ta någon jacka utan rusade bara ut. Det ösregnade ute men hon tycktes inte märka det. Hon kastade sig upp på sin cykel och cyklade iväg mot centrum så fort hon kunde. Hon var genomblöt efter bara en halv minut.
I centrum köpte hon hårfärg. Svart.