Svart korp, svart panter

Det är mörkt, hon bryr sig inte om att tända. Hon har alltid älskat mörkret. En fåtölj, insvept i mörkret. Det går inte att avgöra vilken färg den är. Hon sitter hopkurad i den, likt en korp på en telefontråd. Inkilad mellan hennes armar ligger något svart. Hon gör ingenting, hon bara sitter, försjunken i tankar. Till slut lyfter hon omfamningen om det svarta, lägger det försiktigt i sitt knä och börjar klappa det stilla. Det är en svart gosedjurspanter. Dess svarta päls har mist sin glans och stoppningen ligger främst i benen, som om den blivit kramad allt för ofta och hårt. Dess ögon gnistrar klargrönt, de är det enda man kan urskilja ordentligt i mörkret.
”Jag hatar henne, Lucifer.” säger flickan. Hon stirrar ut i luften, sedan ner på pantern.
”Hon tror att hon är så vacker med sitt långa hår och sina fina kläder. Men hon är ful.” Hon klappar pantern häftigare nu. Hennes röststyrka stiger allt mer.
”Det är bara jag som ser det. Alla andra tycker att hon är så vacker och fantastisk. Det är bara jag som ser vad hon egentligen är; en häxa!” En av hennes bleka händer kramar hårt om panterns rygg. Långt brunt hår har smitit från sin plats bakom hennes öron och förblindar henne. En snabb, svepande gest och håret är på plats igen.
”Men jag har en plan.” Hon ler.
”Jag vet vad jag ska göra för att få de andra att se. Och jag vet vad jag ska göra för att bli den vackraste igen.” Hennes hand klappar återigen pantern stilla.
”Jag ska ta ifrån henne det vackra håret, Lucifer.” Hon ser på pantern, ser den i ögonen. De gnistrar klargrönt mot henne. Hon lyfter pantern och gnider den mot sin kind.
”Vill du hjälpa mig, Lucifer? Va, vill du det?” viskar hon i dens öra. Hon lägger ner den i sitt knä igen.
”Vill du veta hur jag ska göra, Lucifer?” Inget svar.
”Hon försöker alltid ställa sig in hos mig, den dumma häxan. Men jag ser igenom det. Men nu ska jag, bara för en dag, låtsas tycka om henne. Jag ska lura in henne i ett tomt klassrum genom att säga att vi ska leka där, bara vi två.” Hon ser upp och ser ut som om hon just kom på något mycket roligt.
”Och det ska vi också.” säger hon förnöjt.
”Vi ska leka ’klippa av det långa, vackra håret-leken’.” Hon drar sakta naglarna över pantern, sedan drar hon fingrarna genom sitt eget hår.
”När vi är där inne ska jag be henne sätta sig ner på en stol och blunda, för jag har en överraskning år henne… och det har jag också!” Hon verkar omåttligt glad över detta.
”Sedan ska jag ta några av hopprepen som alltid ligger i klassrummen. Jag ska binda henne, Lucifer, hårt, så att hon inte kommer loss. Hon kommer inte att skrika, i alla fall inte på en gång. Hon är för söt och snäll för det. Däremot kommer hon att undra vad jag gör, men då säger jag bara att det ingår i överraskningen. Sedan sätter jag en strumpa i munnen på henne så att hon inte kan prata. Det har jag sett på tv att man ska göra.” förklarar hon för pantern, med all den pedagogik en sjuåring kan uppbåda.
”Jag hoppas det finns vattenfärg i klassrummet.” säger hon, den här gången inte till någon särskild.
”Om det gör det ska jag måla på henne också.” Hon har åter vänt sig till pantern.
”I håret, i hennes ansikte och på kläderna.” Hon ler lyckligt och verkar se synen framför sig. Men så rynkar hon plötsligt på näsan och ser fundersam ut.
”Men håret ska jag ju klippa av, då spelar det ju ingen roll om jag har målat i det…” Hon tystnar, men så plötsligt släpper spänningarna i hennes ansikte och hon ser åter nöjd ut.
”Jag lämnar kvar en kort, ful pojkfrisyr och sedan målar jag på den!” säger hon förtjust. Hon ser oerhört stolt ut över att ha kommit på något så finurligt.
”Med saxen kan jag klippa hål i hennes kläder också!” utbrister hon efter att hon riktigt gottat sig i sin egen finurlighet.
”Hon kommer aldrig vilja visa sig igen! Då blir jag vackrast och alla kommer att inse vilken häxa hon var. De kommer att tycka så mycket om mig för att jag fick bort henne!” Hon nästan hoppar av förtjusning i fåtöljen nu. Hon skakar upprymt pantern.
”Eller hur, Lucifer? Eller hur?” Hon ser in i panterns ögon igen. De gnistrar fortfarande gröna, ännu mer nu, men de gnistrar inte på ett bra sätt. De ser väldigt arga ut. Flickan spärrar upp ögonen och verkar skuldmedveten men hennes röst är stark och självsäker när hon talar;
”Vad?” säger hon trotsigt. Panterns ögon gnistrar.
”Nej, det är inte snällt.” säger pantern.